Kanske sipprar det ut ljus ur hennes ögon en dag, men inte idag...
Hon kan under press slänga ihop en oljemålning som det gnistrar om, men hennes obeslutsamhet och tankemönster skulle även få henne att sitta med samma målning i ett år om möjligheten fanns.
Hon VET hur man klär sig snyggt, tro inget annat, men hon går helst naken och varför köpa årets bikini när man oftast badar näck i en skogssjö. Hon har mossa under kängorna för kängor längtar efter skog, varför ha klumpiga kängor på asfalterade vägar? Eller, varför inte, om det ger en doft av mossa? Kanske sprider man några frön som fastnat under sulan, kanske världen blir vacker!
Hennes värld är vacker och tragisk, den är sorgsen och den blöder, hon värnar dock om det blödande och bandagerar ömt, rår om och beklagar. Hon skrapar bort skorpor för att komma åt med tvål och vatten. Fula ärr på huden ser ut som slingrande stigar med lite fantasi, med lite inbillningsinsikt som hon faktist har. Så det fula blir vackert, för stigar som man kan gå vilse på är underbart vackra och där nånstans fumlar hon mellan fägring och tragik , mellan vemod och fjärilsvingar i en röra, i ett kaos. Slingrande moln ovanför hennes huvud gör inte saken lättare, inte tankarna mindre lätthanterliga. Moln kan man nämligen sitta på, hoppa på, röra om med fingret som i en bunke med grädde, eller kan man? Herre gud! Vad är fiktion och vad är påhittat, finns hon ens eller är allt bara tankar tänkt av någon annan, jag menar, har någon SETT henne, verkligen sett? är det tankar tänkta av henne själv och som vanligt tappades den röda tråden (som om den ens fanns)...
they're coming and take me away hahaaa
Luktar jag illa?
varför ska små svarta flygfän envist och träget landa på mig?
Hela nätterna....
Jag har för första gången i mitt liv dödat insekter större än myggor´med flit (men inte utan medkänsla för offrena), jag är en mörderska som börjar få kläm i att rulla ihop en tidning och mosa ihjäl de små liven. Skam, verkligen, allt liv är heligt och jag är en usel människa som inte låter dem leva vidare. Men jag har öppnat fönster och försökt valla ut dem med det som tillslut blev mitt mordvapen. Kropparna, vissa massakerade, ligger utspridda lite här å där, vart de dräptes, där har de även lämnats åt sitt öde. Förutom kroppen jag mosade på datorn, den petade jag bort (inte med händerna, rör inte döda kroppar, inte sådana jag själv dödat iaf) med en tidning, tror bestämt det var grannens Trädgårdstidning som hamnat i fel brevlåda åh som jag bha tog, för visste inte säkert om det var grannens eftersom de inte har några namn på sin låda. Herre gud, hon dödar med tjuvgods, den lilla zatans häxa...
FÖRLÅT MIG FÖR MINA SYNDER!
Förlåt för mitt vansinne, för mina tamliga ursäkter, förlåt små flygfän...
Eller varför förlåta, vad är det för idioti, vad är förlåtelse egentligen värd, handlingar ger konsekvenser, vissa´av god karaktär, andra av ond innebörd. étt förlåt är bara ett sätt för offret att gå vidare, förövaren har ingen glädje i att bli förlåten. Den vill bara säkra sin framtid för diverse konsekvenser.... eventuellt yrar jag nu... jag vet inte, för jag borde sova för länge sen, ngt tar dock upp mina tankar, behöver inte vara flygfäna.
Förlåt aldrig mig, men försonas gärna med tanken på att jag är en försjunken, dum bohem, sån är jag ... och borde brännas på bål eller nått, jag borde starta en eld....
...men hon borde även sova,
Jag kan nog verka lite låg å sådär, men det är bara som jag är... (jag och min smärtkropp)
varför mode, utseende, skor, kläder, smink, frisyrer, bilmärken etc är så glorifierade och viktiga i västvärlden eller moderna samhällen måste väll bero på att vi är så styrda av normer, vi är brickor i ett spel som sliter för att bygga upp något underland, som små arbetsbin... Vi är så pass fängslade i det liv vi fått att vi måste ha något att styra över, som att byta frisyr, vi känner oss fria en liten stund och förtränger den gnagande känslan om att allt egentligen inte står rätt till.
Ska det vara såhär, ska man kliva upp i ottan varje morgon och slita i 8-9 timmar utan att tycka det är ngt konstigt med det. Hur hjärntvättade kan en befolkning bli? Hur kan detta ses som hedersamt och moraliskt och vem kom på ordet arbetsmoral? Slavdrivaren själv kanske?
Jag ser just ingen skillnad på ett gäng kreatur och oss... små små vinster får oss att bryta nacken, för vad...
Blir nästan förvånad att det inte är slaktvärde på människan? Eller är det? Vi producerar nog bäst som levande ändå..
Ett supersamhälle och befolkningens lidande, varför? Hur? När? jag förstår inte riktigt meningen med allt, ska man yngla av sig för att berika det här skitsamhället med fler arbetsmyror, slavar, för att vi blivit matade med att det är meningen med livet, åh lite mening vore trots allt trevligt, skit samma att vi föder ungjävlarna i vårt hemmabygge till slakthus...
Dårarna, de på mentalsjukhus är nog de enda med lite förstånd trots allt... Vissa upplever omvärlden lite som den faktist är, Hur många bipolära personer fanns i människans tidigare historia?
Vi tar sakta (allt snabbare) livet av oss själva i en destruktiv vardag av damm och grus i ögonen.
Man borde sluta tänka, men det är skitsvårt!
året var 1982...
Väldigt spontant sätter jag på tv:n samma tid varje dag...
Okonstlad funderar jag över hur jag ska tillreda min kopp te som jag dricker ur samma kopp, den Stora från Indiska, bör jag ha honung för min förskylning, skippa mjölken och ha socker, tepåse eller löste... varje dag tar jag likadan tepåse och blandar det heta vattnet med en skvätt mjölk, oberäknelig som få... Inte det minsta allvarstyngd. Kanske lite blåögd, men det är en annan historia
Jag rätar till mitt huckle som hamnat snett och ler stramt
... Missanpassade tankar racklar i huvudet... ingen ide att ta upp dem, näij, de stängs in, de får en time out och sen öppnar jag dörren på glänt, släpper in lite sommarljus genom springan och kollar läget. Förhoppningsvis har de fogat sig, sovit ruset av sig, jamen ge er av dååå säger jag åh öppnar dörren helt för att låta dem pasera...
Jag rätar till mitt huckle som hamnat snett och ler stramt, där lärde de sig en läxa MINSAN....
NOTERING:
"det är lättare att låtsas vara någon annan och skapa nya tankar än att vara den man är och försöka ändra de tankar man har"
höga fakturor får småsparare att bli ruinerade....
en trappa upp eller två, ett glas för mycket eller tre, vem minns, vem bryr sig.
ingen kris, bara ett liv
kanske i en annan värld...
Han kunde bli hennes vän, om det inte vore för den osynliga muren hon bar omkring på, som hon vårdade ömt. Men hon lät honom se in såpass, så mycket som behövdes, det var trots allt meningen, han behövde se, han behövde det för att läka.
Deras själar var gamla, de visste för mycket utan att egentligen förstå, de såg mer än naiva människor har förmåga att begripa, det gjorde dem sårbara i deras ynkliga människokroppar. Det gjorde dem sårbara för livet, och det gjorde att döden aldrig kändes främmande, den vara alltid påtagligt närvarande på ett eller annat sätt.
Att deras första möte var spunnet i hat och ilska var egentligen inte konstigt, när själar som deras närmar sig varandra uppstår oreda, okontrollerbara energier som dras till varandra och en slags explosion inträffar, under andra omständigheter kanske de hade fallit i armarna på varandra och kyssts passionerat. Vem vet!?
jag behöver en färg som ger mig energi
Det vinnande konceptet måste helt klart gå ut på att gömma sig, krypa in under ett skal, gräva ner sig i sanden, slinka ner i lyan, sitta förstenad med uppspärrade ögon och hoppas på att inte synas (men vara redo att fly).
Att gömma sig, funkar inte det så fly för livet. Dyk ner under ytan, försvinn bakom vassen, flyg i medvind och spring för allt du har. Förhoppningsvis har man tur, kanske klarar man sig, kommer undan med livet i behåll.
Att stanna, slåss, besegra sin fiende vad än det må vara, att stå i fronten, lyfta sitt vapen, stirra mot faran... resursslöseri...
även kallad idioti
Vi drunknade i solen
dina köttsår luktade bränt och jag smorde dig med olja / Ra
Ingenting förändras av sig själv...
/Fläcken på din spegel
Hög som bara vinden kan vara...
Ingen kan väll vara så missförstådd än vinden i en storm, ville aldrig förstöra eller förinta, bara finnas till. Dansa och sjunga, vråla och skrika, väsnas så det hörs. Att de långa talllarna blir hysteriska och slår sig förfärad över pannan över senariet är knappast vinden i sig skyldig till, inte heller björkarnas extas och storhetsvansinne (björkar tror sig alltid vara förmer än andra) bör den galna vinden bära skuld över. Granarna som oftast sover sig genom århundranden vaknar sällan av en kastvind, inte heller en orkan har förmåga att väcka dem, de står stadigt, slummrande, tätt intill varandra. Blir en gran offer för stormens onyktra dans frammåt småtimmarna, blir han kastad omkull och får slutar sina dagar alltför tidigt, ja inte märker han ens det, inte förän hans själ börjar stiga och inte ens det bekymmrar honom. Vind i stormförklädnad bör visserligen nyktra till, men att må dåligt över ett eller annat fallet träd är överdrivet.
Fåglarna sedan, som hest försöker överrösta vindskrik och tappert lyssna till brisviskningar, fåglarna som lägger sina vingar att vila på vinden och låter sig bäras, låter sig föras i deras dans. Vem som bjuder upp är det ingen som har något svar på. Kanske var det vinden som våldsamt grep tag i vingar, kanske var det en sökande rovdjursblick som sökte efter en vindil att förföras av, bäst att inte gräva vidare i det där, det får vara som det är.
bild och text: Nazla
och vid gryningen slickar dom sig nöjt runt munnen med sträva, spetsiga tungor
...och på natten, när den sista lampan släckts och ljusen blåsts ut och allt blir så mörkt det kan bli i ett sovrum, kryper underliga varelser fram under garderober och skåp
...och vid gryningen slickar dom sig nöjt runt munnen med sträva, spetsiga tungor och krälar tillbaks till sina dunkla vrår
...och du suckar uppgivet åt katten som rispat stora revor på trägolvet, om du mot all förmodan satt dig in i det hela lite mer än du tydligen gjorde så skulle du snart inse att en katt inte kan åstadkomma sådana märken, såvida det inte är ett lejon som du förfogar över, förfogar över dig och låt oss anta att lilla misse inte är något lejon, klart han inte är. vart kommer då skrapmärkerna vid ditt ärvda linneskåp ifrån?
...att du känner dig iaktagen slår du snabbt ifrån dig och skyller på den där mörkrädslan du haft sen barn
...att du vaknar av ditt eget skrik och blir mer och mer medveten om att du sitter rakryggad upp i sängen och stirrar stint ut i det mörka rummet och en obehglig känsla av att du nog suttit där och stirrat ett bra tag, fem minuter eller tre timmar?
...obehagliga känslor kan man fly ifrån, eller strida. Du väljer att gömma dig, under täcket
13:25
Han lyfte henne och hon var lätt, han var stark, hon var kvinna han var man
Hon var vacker och hon var hans
Hon var hans lilla docka som gick i kras, hon var hans docka i finaste glas
Hjälp mig upp kved hon svagt, lyft mig upp, lyft mig, lyft
Men han gick förbi för vem vill lyfta en trasdocka så alla ser
nej, han sökte något nytt, något fint, något lent
Hon låg kvar och han röt FÖRSVINN, hon låg kvar, hon sa, jag är ju din...
(genus, prinsessbarn vs lilla prinsen när dom växt upp)
I sprit, musik och kvinnors blick....
Jag har sökt mej själv som det ju heter att man ska
I sprit, musik och kvinnors blick
Jag tänkte att dom kunde säja vem jag va
Ska jag berätta hur det gick?
Jag som trodde jag var heligt UFO och profet
Ett missförstått geni Unik i ensamhet
Jag var samma gamla lea skrot och korn
Som vem som helst som är ute och ror
Jag fann mej själv en dag
Jag hälsade så blygt
Försökte flitigt konversera mej
Men vad hade vi gemensamt mer än nåt betyg
Jag tog adjö och tack för mej
Åskan kröp Allt mera kvävande blev dan
Jag rodde in till land tog bussen in till stan
Kanske möts vi i ett tunnelbanestopp
Om blixten slår ut någon propp / Sundström
Vreden är inte svart, han bär samma ljus som hoppet, men bara för att han slitit det av dig, som en varm kappa en kall vinterdag...
Vreden som snällt vaktar dina ägodeler medan du är insvept i en desperat jakt efter mer, förblindad och trolös. Det du trodde var ditt hopp var i själva verket din fallgrop, vem hjälper dig upp? Inte vreden, han är i full stånd till att vakta, han du trodde var din vän, din vilja och energifulla gloria. Du vet väll att han skrattar åt dig bakom din rygg. Han lurar dig till svek och ger dig sen hela skulden.
Ge honom inte av ditt ljus, kanske sa han att han skulle förvalta det åt dig, få det att växa, bli större. Ditt ljus behöver inte bli större, det är redan tillräckligt som det är. Tro inte på hans löften, det han gör kallas att kväva. Har du märkt att du ibland har svårt att andas, fast att han kramar om dig så ömt?
Presentera inte honom för dina vänner, gör inte det.... han hör inte hemma här, han är en objuden gäst, han stod aldrig på din gästlista, han bara steg in i rummet, öppnade fönstret och släppte ut din lyckofågel...
konstruerad tillvaro...
vacker, behandlad plåt, gärna i någon förträfflig, iögonfallande färg, men med ett sönderrostat underrede (som visserligen är svår att upptäcka), såvida bilen inte lyfts upp eller nån kryper under så är det nästintill omöjligt att veta.
MEN karossen håller vad den lovar, har som sista ordet på något sätt, en bil med borderline, stackars bil!
(varför pratar jag om bilar/bilet, sådär i förbifarten)
NEJ, ingenting är osynligt, det beror bara på hur man ser på det, hur ingående, hur nära man studerar, känslan man får, rostskadad eller inte...
Morgonsteg
Hon som vandrar under jorden och sträcker upp sina händer i skyn, hon med grus i ögat men ser ändå...
hon förklaras enklast så!
Nej, vi är inga hjältar...
Eld i skogarna, en strid mellan gott och ont, rätt och fel, att vara och att inte få existera. Hets och skottlossning, snara runt halsen, skräck och en hänförande förtjusning över att få utrota, döda, förinta. Ångest och flackande blickar, kvarlämnade valpar, svält...
Revir, vems? Rättigheter, för vilka?
Jag var inte där, jag är inte där, jag hör inga stridsrop, jag känner ingen segerglädje, men jag kan förnimma ångestskrik, det kan jag, och jag ser ingen jakt, jag ser ett fult orättvist krig.
Jag ser ett land som lever kvar i myten av en lögn, jag lever bland ett folk med storhetsvansinne, där ingen ber för någon annans skull, där ingen är beredd att kompromissa, att dela med sig, att vika sig, ge ett anständigt liv åt en främling. Nej, vi är inga hjältar här, det är vi som är monstrerna, hur kan nån ha missat det?
bilder från en rökridå
Sopa upp de sista barren på golvet
packa upp platt tv:n från kartongen
en ny era träder i kraft och en epok dör tillsammans med bubblorna i kristallglaset
en sista tillbakablick, sedan uppfyller vi oss själva
...och det var tur att en stjärna föll ikväll, hur hade vi annars klarat oss?
...men deras åtrå till henne förvarade hon i en liten ask
Eftersom stengolv är kalla så bar hon alltid toflor, något förstora, något slitna, men deras syfte var att värma och det gjorde dom då någorlunda bra, dom fick duga helt enkelt. Vinet var slut, hon smuttade på konjak och kedjerökte hela dagarna. Vinet var slut och det vore nog på sin plats att be någon köpa nytt, eller göra det själv, den tanken hade slagit henne. Det innebar visserligen att gå ut, kanske någon skulle nicka åt henne och hon skulle bli nervös, var det någon bekant eller bara en som gick och nickade åt folk på gatan, borde man stanna, nicka tillbaks eller räckte det med ett leende. Med den stora solhatten kunde man gömma sig i. Men det var opassande för det var ingen sol ute.
All denna oro gjorde henne trött. Beslutet att stanna inne var ett faktum och hon slappnade av och tände en cigarett. Sög in varm rök, lät den ringla ut mot sin spegelbild, varav den sökte sig åt sidorna när den nådde spegelns yta. Att inte äta på tre dagar kan få vilken klänning som helst att se slapp ut, dra åt snörerna lite mer, fukta läpparna med konjak, några sensuella rörelser och ingen kunde påstå att hon inte var vacker. Påsarna under ögonen sminkades bort.
