Ingen kan väll vara så missförstådd än vinden i en storm, ville aldrig förstöra eller förinta, bara finnas till. Dansa och sjunga, vråla och skrika, väsnas så det hörs. Att de långa talllarna blir hysteriska och slår sig förfärad över pannan över senariet är knappast vinden i sig skyldig till, inte heller björkarnas extas och storhetsvansinne (björkar tror  sig alltid vara förmer än andra) bör den galna vinden bära skuld över.  Granarna som oftast sover sig genom århundranden vaknar sällan av en kastvind, inte heller en orkan har förmåga att väcka dem, de står stadigt, slummrande, tätt intill varandra. Blir en gran offer för stormens onyktra dans frammåt småtimmarna, blir han kastad omkull och får slutar sina dagar alltför tidigt, ja inte märker han ens det, inte förän hans själ börjar stiga och inte ens det bekymmrar honom.  Vind i stormförklädnad bör visserligen nyktra till, men att må dåligt över ett eller annat fallet träd är överdrivet.

Fåglarna sedan, som hest försöker överrösta vindskrik och tappert lyssna till brisviskningar, fåglarna som lägger sina vingar att vila på vinden och låter sig bäras, låter sig föras i deras dans. Vem som bjuder upp är det ingen som har något svar på. Kanske var det vinden som våldsamt grep tag i vingar, kanske var det en sökande rovdjursblick som sökte efter en vindil att förföras av, bäst att inte gräva vidare i det där, det får vara som det är. 

bild och text: Nazla