Det finns ett behov av att bygga broar...
(Bild: Trent.Park)
I Rus tog vi oss tillslut fram till stranden, jag grävde ner mina fötter i sanden och var lycklig. Myggor som ville åt en gratisfylla störde mig inte. Jag lät vattnet dra ner mig under ytan, leka med mig och virvla mitt hår. // Älvdrottning
Väck mig när isen har lagt sig...
Det var först när jag förstod att den vackra melodi som strök sig mot mig som en katt i själva verket var tinnitus som det blev outhärdligt och fientligt.
Så jag lade mig ner för att sova bort min insikt och för att få vakna lika förvirrad som den här planeten förväntar sig att man ska vara.
ÄR DET BARA JAG SOM FÖRSTÅR?
you met me at a very strange time in my life
bild: B.Vidal
07:38 varje morgon, kom ihåg det, det är en viktig tid...
Panikmålar och raderar ord...
Månens silverdamm i ögonen, som en en kvist som slår mot ansiktet och lämnar kvar en svidande känsla och en ful rodnad. Eller räkningar, inte i hög, men utspridda, gömda, oöppnade och alltför många...
(Promarkers hela natten, fast en gitarr vore bättre...)
Hennes ensemble spelade i en annan pjäs
Hon var vidsynt och sakkunnig, hon visste vart regnbågen slutade och vart skatten borde vara nedgrävd, ett matematiskt geni som bröt samman i tvåsamhet. Hon var musikaliskt begåvad och lärd, men hennes strängar dom brast i tystnadens eko.
Hon var smart men ingen förstod hennes sarkasm och ironiska detaljrikedom, ingen förstod hennes scenkonst och hon blev kallad hycklare och dåre. Hennes ensemble spelade i en annan pjäs, dom spelade nog inte alls och blev rasande på hennes ouppfostrade och illa anpassade beteende.
Så hon drog ner ridån igen, fast att hon alltid hade något att berätta, om förräderi, lögner, orättvisor, vanheder, förbittring, kamp, fred och kärlek...
Ord utan betydelse om man inte förstår dess innebörd... ord man inte kan skratta högt åt om de inte sköljt genom i dessa iskalla, iskalla vakar på förrädiska isar...
(bild:okänd)
Natten när ladan brann
Smack*
SVICHHHH*****
Bang*
..och färg blev till gråskala, sjön frös till IS, stjärnorna ramlade ner, månen blev halv... och staden den brann...
FINURLIGT!!!!
vi svajjar bara förbi
Vi tar oss ut, igen
Vi går samma stig, plurrar i samma lergrop och halkar på samma stenar, undrar vad som finns bakom kullen, bakom krönet vi aldrig viker av vid och svajjar gör vi, med asparna i klungan, vi hör hur dom upprört diskuterar och pekar med sina krokiga aspgrenar, men vi svajjar bara förbi. Vi har inte tid med samtal och skvaller, inte med dom, inte med asparna.
Vi går ner mot myren, viker av stigen och går slalom mellan små nakna björkar, ahh, det var där solen gömde sig, vi fångar några strimmor och skyndar tillbaks till stigen igen, viskar små ord till fåglarna som håller koll på oss, dom har tydligen ngt förbund med asparna =/ Vi lägger oss inte i, trevligt att bli uppmärksammad och nog känner dom igen oss, de försöker bara vara dramatiska. 
Natt
Vi lyssnar spänt och stirrar blint...
Som om det skulle hjälpa oss, nä, menar det!
Vi hör ljud och vi kanske förnimmar något i mörkret
Vi kanske rapporterar
Vi kanske inte blir tagna på allvar, eller tagna alls
Men vi flydde då aldrig, inte som andra ynkla små varelser, vi är små, vi rycker till... men flyr inte
Vi står livrädda vid fronten, i mörkret och lyssnar...
Break another little bit of my heart now, darling....
Break another little bit of my heart now, darling, yeah.
Hey! Have another little piece of my heart now, baby, yeah.
You know you got it if it makes you feel good,
Oh yes indeed. (J.J)
Månskuggor...
Nancy förstod inte, och hon förstod inte varför han skulle röra pianot med sina smutsiga händer, vem vet vad dessa händer har i sitt samvete, han hade ingen rätt, ingen ska röra det pianot, ingen, förutom...
Naturligtvis! sa Nancy mjukt medan hon sträckte sig efter sitt glas...
Det var en ljuvlig vårdag som träget gjorde sitt bästa för att ta sig in mellan tunga gardiner och tjocka fönsterglas, dimman hade bedarrat ute på markerna, morgondimman som kom med löfte om bättring och tog med sig det sista av den robusta natten för att ge plats åt dagen. Han hade anlänt när de stora ekarna fortfarande sov djupt, de var ståtliga ändå, där de stod med sina vackra grenverk, men intet hade de med natten att göra, intet ville de veta av de väsen som smög omkring och smed planer under dessa mörka timmar. Ett större intresse av män på häst hade de icket heller, ja det sistnämda berörde dem inte ett smack, hur mystiskt och gåtfullt det nu än verkade....
...you can put the load right on me
The band -the weight
Jag är du och du är vi - Vakna nu, Anneli...
Foto: okänd
Hon uppdaterade sin status med blodstänk på den vita snön...
Fotstegen i snön gömdes av nattmörkret men kom fram i månljuset
Skräcken i hennes ögon doldes bekvämt av vildvuxen lugg men du såg rakt igenom henne
Du, gravgrävare, du, ödets ironi...
Seraferna och alla dessa moln...
Snubblar över vingar
mot allt förnuft...
(PROSA)
Morgonstjärna
MORGONSTJÄRNA, jag lyssnar oförstående till dina aftonböner
men jag lyssnar, glöm inte det
Rispa orden på min hud om du vill och skölj mig sen med sprit
Slicka på mina sår, vila tungspetsen på mina ärr
rispa om du vill, men jag hör dig ändå, jag känner dig trots allt
och min ryggrad kunde falla isär om du smekte mig där
fotograf: (okänd)
Älskling, visst är jag drucken och det är inte så mycket mer med det...
...och skammen har bitit sig fast
...det är som jag föds för att mitt liv ska ligga mig till last
...du vet, du vet hur det är med mig
...jag behöver allt jag kan få för att kunna låtsas att jag är nån annan än den jag är
/Lundell
Du får passa dig som zatan...
De svarta bären hade mognat, husvagnarna, långtradarna och husbilarna ekade i bakgrunden. Svalornas sjöng och lekte i luften. Du fick mina första jordgubbar och alla korsord var för svåra. Specialbeställda balsam och min svinborste från Tyskland, vårdande honung och feministluder med orakade ben, det var sommaren 2011 och den är snart förbi för nu har höstarbetet på åkrarna redan börjat.
Visa legg och nyss flyllda 29år, ingen ålderskris för min rumpa är fortfarande oemotståndligt bedårande. Kyssar i källaren och massaker i köket. Inte en droppe vin, eller jo, några glas, destofler öl men ingen fylla, kanske nån...
Ett oväntat slut
...och nu, bara vänta in hösten och blunda så hårt det går
Hon återkommer... igen och igen och igen och....
Hon gillade det tomma rummet
då fanns det mer plats för henne
Inget annat kunde dra till sig uppmärksamheten
bara det att ingen var där och såg henne dansa...
Ingen tar dig på allvar, ingen såg dina stordåd...
Men det låtsas du såklart inte om, du tar emot applåder som är menade för någon annan och i ditt tacktal som blev en enmansdialogisk hyllning till dig själv fick du en å annan att i missförstånd eller eventuellt i medkänsla applådera osäkert och le snett. Det levde du sedan på i en evighet, för det var det enda du såg men knappast det enda du misstolkade.
Nåväl, ditt storhetsvansinne förde dig trots allt frammåt, din tro på dig själv gav viss framgång, du är bra på marknadsföring och du går på din egen reklam.
Jag blir mest bitter på ditt pretentiösa sätt att slå dig fram i livet, jag blir knappast eggad av dig. Söker bara efter din skugga som i ett tappert försök att hitta ngt som är värt att se. Din skugga är stum och svår att hitta.
I skolan hade jag svårt att koncentrera mig på lektionerna, vem kan koncentrera sig på diverse skolämnen när en levande människa, lärare, står framme vid altaret (svarta tavlan) och agerar... Jag koncentrerade mig istället på personen i fråga och dess spel. Försökte läsa av läraren, se saker, iaktog och ställde mig frågor som jag gjorde mitt bästa i för att få ett slags svar från mina förvirrade tankar. jag kom till slutsatser, blev känslomässigt berörd men höll mitt tydliga avstånd. Utifrån det jag såg och upplevde kunde jag emmelantid få en viss klarhet i de stackars människors liv och leveende, tragik och lycka. I dag kan jag med närmare eftertanke konstatera att mina iaktagelser och slutsatser förmodligen var av falsk karraktär, men vem vet?
Tankarna var vitt skildra beroende på person såklart, men återkommande frågor dök alltid upp. Jag studerade kläderna, det var väll grundläggande, utifrån det kan man få reda på mycket, kläderna i sig sa inte destomer, men de små detaljerna avslöjjade (med hjälp av min fantasi bör påpekas) ett och annat.
Rangordningen och konflikter lärare emellan i hönshuset var intressant att följa. Nä, annars kände jag mig inte alls hemma i skolbänken, det jag ville ta reda på det tog jag reda på för egen hand, svårare är det väll inte. Eleverna i skolan störde mig enormt, kacklande, dumma, hormonstinna idioter. Deras sätt att tänka och agera var avskyvärt tyckte jag, jag blev bestört och äcklad. Deras åsikter, oj, oj... Genus... det ordet existerade inte. Det var helt okej för pojkarna att kalla flickorna än det ena, än det andra... det var okej för killar att plåga varandra fysiskt och psysiskt... ingen mentor, inga föreläsningar, inget alls... inget som fungerade, lärarna tog inte på sig den rollen. Jag drog mig undan, satte mig ofta i bibloteket för att slippa se alla äckliga människor.... Visst, jag var en bohem utan dess like... åh det är jag glad för, glad att jag inte deltog i deras spel....
Jag sitter inne med en del, å låter det så förbli, vill inte riva ner din illusion och din prakt, nä, jag bara ler, du ser aldrig i mina ögon, du ser aldrig min avsky... Men det var du som förstörde mig...
Människans stora uppgift på jorden är att hitta något meningslöst och få det att verka ytterst viktigt, sedan ägna hela sin tillvaro åt det (kan även kallas tidsfördriv, men säg det inte högt)
Lägger mig på rygg, blottar magen och förväntar mig medkänsla samt smekningar på kinden, i min dekadenta tillvaro dyker såklart ingen upp, världen blir bara upp och ner, ja det är väll det enda som sker...
