... och vi köpte lite pulver för vi märkte snart att det var brottom
jag har syndat, det finns ingen synd, jag har syndat, det finns ingen synd, jag har syndat, det finss ingen synd, jag har...
Ångra, ångest, ångerfull...
Panik, panikattack, panikångest...
BLI INTE SOM JAG NÄR DU BLIR STOR!
jag korsar månen inatt...
Följer du mig till det där stället jag berättade om
dricker du med mig fast du vet hur jag kan bli
du vet hur jag kan bli så vågar du ta risken
Kysser du mina sår, hur smakar dom, kyss dem igen
Följer du mig fast du är rädd,
Vaknar du med mig för att se solen gå upp
vakar du med mig, så vi kan skåla med månen
Dansar du med mig och stjärnorna inatt, du vet, du får dansa som du vill
vågar du vara fri, vågar du ta risken att förlora allt
Jag vill se dig naken, jag vill se din själ
som om det inte vore nog, jag vill in i din värld
jag vill se dig brinna, jag vill känna din glöd
Släpper du dina vapen, om jag lovar att aldrig sikta mot dig mer
jag begär ingenting, jag är bara less på den här världens förtryck 
But Tuesday you see, she had to be free...
När drömmarna gör intrång, när de klöser långt in på dagen, som om jag är en del av dem, aldrig, de är inte mina, inte mina, de våldtar mig bara, jag har inget att säga till om, jag lovar. Allt jag ville var att sova, allt jag ville var att blunda en stund och vakna utvilad med nytt hopp, nya insikter. Men jag antar att inget någonsin kommer förändras, jag kommer alltid vara trött, alltid jagad, alltid fasthållen, alltid nya sår att slicka, alltid vässade klor, dörrar som inte går att öppna, ben som inte bär, demoner som skrämmer, vålnader som stryper mig och skrik, skrik som jag tror är mina egna...
Att du påstår att jag är promiskuös, snälla nån, det är nog något fint i min värld, men du säger det med avsky, ska jag skicka mina demoner på dig? Vill du känna riktig AVSKY?
Och skulle jag slita i ridån, om du skulle få se in, bakom all urusel teater... om du skulle få smaka på mitt salt, då skulle du skjuta dig själv. Men du ser aldrig bakom några ridåer och jag kan aldrig bjuda in någon... de dör sakta i allt gift, så du kan aldrig förstå, det var inte meningen heller. Ibland trodde jag du kunde, men jag antar, att du är bättre på teater än mig... 
En katastrof är nära...
Konsten att bli sin egen hjälte, att falla och fånga sig själv i luften, att avstyra katastrofer och beundra sin egen handlingskraft, rentutav känna en inre trygghet med sig själv...
Ta på sig glasögonen och.... ingen, inte ens man själv kan ana.....
Hjälte och terrorist.... hur skiljer man på dem?
Avstyra en katastrof eller förstöra ngt storartat...
En käftsmäll eller en klapp på kinden, kan vara svårt att avgöra, liknande känslor låg antadligen bakom de båda, fast ena sved... inget man ser, man måste känna....
Känslan, oövervinnlig...
Allt handlar om känslan och energierna som flödar i oss. Som finns i allt.
Mår du dåligt, ibland kan det räcka att få bort en specifik sak från ditt hem som har en kall och negativ energi av ngn anledning (kanske fått den av ngn du inte tycker om) ... ibland kan det räcka för att du ska kunna andas igen. Känn ditt hem, vidrör och prata med de ting som finns där, vilka kommer du överens med, vilka borde "flytta ut".....
/ Nattfjäril igen...
Hon har hittat lite värme i sitt eget blod, det suger musten ur henne...
Men när hennes naglar är nedbitna och läpparna strama, när hon är allt utom dresserad och oroligt går fram och tillbaks, tittar ut genom fönstret, släcker allt ljus och fräser åt dig. När du tänder igen och kallar henne paranoid, när du drar upp persiennerna och påstår att hon är krånglig, när du ryter tillbaks och sårar henne djupt... då hade du kunnat vara utan henne, inte sant...
Hon vandrar bland demoner och svävar med keruber...
Det är inte konstigt att hon gör som hon gör, med dessa mörka skuggor i släptåg, med alla dessa vingar som omfamnar henne, emmelantid kväver henne, du vet hur hon kan vara...
Det här med att alltid komma lite försent...
... och att inte kunna sova, eller sova i ett dygn (ELLER) (utan piller, inte ens lyrica)
"tar fram papper och penna, kladdar dit en liten stjärna ist för punkt och fyller på min lista, min att göra lista.... *fixa vin till helgen (till helgen ska jag dricka tills jag somnar) resterande punkter kommer därför inte att upfyllas och för att döva det dåliga samvetet, läs, sova bort det, krossar vi lite, under en sked, ni har hört historien förr... efter en vecka eller två, BÖRJAR MITT NYA LIV, MITT NYA JAG... tills bara en spillra finns kvar, tills alla persienner återigen är neddragna, tills disken samlats på hög och okammat hår behövs kammas...
...men då är jag lättad att jag inte låter någon komma nära, vad de nu ville, vad de än trodde de såg... jag vill inte förstöra för någon annan, AMEN! Fast jag hade kunnat skjuta sönder hela världen! FUCK OFF!!!
Jag kom försent , alltid försent....
Siluetter
Tack för att jag fick luta mig bakåt, mot din famn, en sekund...
Nu faller jag, låtsas göra änglar i snön, men sanningen är att jag inte tar mig upp
ingen står bakom, ingen tar emot, inte längre, inte mer... 
(bild:okänd)
Åh våra nätter, vi slogs och vi grät, vi drack en flaska till...
...långt bort från dom fina sallongerna
Jag önskar jag kunde passa in, dra in magen och klämma mig förbi allt som är svårt, men jag har min stolthet, jo jag har lite kvar och den försöker jag vårda ömt, fast du kallar det dåraktigt, till viss del har du rätt, men jag ser det inte som något dåligt!
Jag borde sitta på nån klippa och tänka över allt dethär, framförallt så vill jag slippa, att bli kär, igen!
Mina heliga ideal...
Gör mig glad igen...
Tiden innan man lärde sig klockan fanns ingen tid, ibland kunde man höra vuxna prata om att tiden går snabbt, att sätta det i ett sammanhang var omöjligt eftersom tiden inte är på riktigt, allt bara flöt på, snabbt, långsamt?
Tiden när klockan var något som tickade, hela tiden i samma takt, som ett slags instrument man i längden lär sig att leva med eller som gör en galen. Tiden när man lade sig när man var trött, åt mat när man var hungrig och sprang när man hade spring i benen, tiden utan tid...
Det är inte tiden som får oss att åldras, det är syret, förslitningarna och kraften det tar att leva, tiden är oskyldig för den existerar bara i vårat huvud, som en destruktiv ond kraft, ngt vi försöker springa ifatt. Det låter dumt att springa ifatt ngt som inte finns, eller hur! FRAMFÖRALLT är det dömt att misslyckas.
Dömt att misslyckas som så mycket annat...
(bild:okänd)
Du kan köra ner mig i botten och garva åt måtten, när du lyckats ta ner mig så bara taxarna ser mig...
eko av dina vrål...
Min Kerub, du sliter fjädrarna från mina stackars påfåglar, det verkar dumt men vad vet jag, ingenting. Dom klär dig trots allt. Du krigar för mig, det är stort, tillåt mig få kamma din man och polera dina horn, finns inte så mycket mer jag kan ge dig, har inga ägodelar, inget guld och vad skulle du med det till...
Jag vågar nog påstå
Det är ingen slump, det här med cirklar... bara så du vet!
Livet är fullt med cirklar, i alla liv vi någonsin haft, och den stora cirkeln som omfamnar alla de små, hursomhellst, ingen slump, ganska enkelt... tänk bara efter!
Du skulle ingenstans, men jag såg dig försvinna...
Det är kyligt här, att gömma ansiktet i en stor sjal har sina fördelar, som sagt, det är kyligt här. Här hittar vindarna in och blåser ut alla ljus, jag vet det är mörkt nu, att du inget ser, känn efter vart jag står och treva dig hit. Jag kanske inte har nån värme, men vi kan frysa ihop under stjärnorna, vi kan lägga oss i snön och domna bort...
Jag är sönderslagen, jag är din blåklocka...
Jag fick för mig att du förstod och att jag nådde fram, men vi skrev aldrig på samma historia, din var förmodligen bättre, men jag önskar du kunde ha läst lite från min...
/ Aftonstjärnan
När det blåser kan ingen ljuga...
Dessa arga hovstamp
de kanske ville säga dig ngt
HAR DU NÅGONSIN TÄNKT PÅ DET
Dimmiga minnen...
Änglar som skär i sina kroppar, förtvivlade skrik och uggiven gråt, ett eko av djupa, rostiga andetag i svarta, svarta salar där bara blinda tycks se. I dessa salar finns inga trappor, i dessa salar finns bara ihålighet och där släpas tunga vingar som inte längre orkar lyfta. Där står hoppet och pressar mot kall, ojämn stenvägg.
Dessa salar var engång magnifika, präktiga och så vackra att inga ögon kunde dölja sina tårar, ingen kunde gå så oberörd genom dem och ingen varelse skulle någonsin kunna glömma som engång sett, som engång vistats, kännt, berört och upplysts. Det finns inga ord som kan förklara, salarna levde i sig, de glänste och sprakade, skrattade och sjung. Där fanns ingen överhet eller kyla, där blev fiender kamrater, där hördes vingslag, där virvlade änglar i luften och gungade uppspelt på enorma takkronor.
Men det var länge sedan nu, ljuset kan inte längre hitta in, nu krälar demoner efter fuktiga väggar, olyckliga de också, bedragna, förlorade, förtappade. Vissa vackra, andra groteska. Ibland och plötsligt hamnar några i luven på varandra och det fräses och spottas, klöses och likt en tuppfight yr det fjädrar omkring... lika plötsligt blir allt helt, helt stilla och aldrig så tyst igen. Sårade drar sig undan mot ngt hörn, lägger sig ner och blundar uppgivet medan blodet stelnar, medan smärtan dunkar och melakolin omfamnar, någon slickar upp blod som spillts med hetsig tunga. Ingen gråter, inga tårar finns kvar, inget hopp återvänder. Ingen tror, vad skulle de tro på?
Vissa minns, ngt vackert, för länge, länge sedan, som i en dröm, eller var det bara fantasier... de försvinner, som dimma
Ur snö är du kommen...
Att...
Han började det nya året, återfödelsen, med att bryta varenda löfte, då var det gjort, lika sedvanligt varje år och lika lättsamt som att bryta torra småkvistar till kvällselden under fisketurerna, de som borde bli av oftare än de i själva verket blir, de som målas upp i löften, lätta att knäcka...
Det var väll bara det 
'
(bild: Yveline)
