Tiden innan man lärde sig klockan fanns ingen tid, ibland kunde man höra vuxna prata om att tiden går snabbt, att sätta det i ett sammanhang var omöjligt eftersom tiden inte är på riktigt, allt bara flöt på, snabbt, långsamt?

Tiden när klockan var något som tickade, hela tiden i samma takt, som ett slags instrument man i längden lär sig att leva med eller som gör en galen. Tiden när man lade sig när man var trött, åt mat när man var hungrig och sprang när man hade spring i benen, tiden utan tid... 

Det är inte tiden som får oss att åldras, det är syret, förslitningarna och kraften det tar att leva, tiden är oskyldig för den existerar bara i vårat  huvud, som en destruktiv ond kraft, ngt vi försöker springa ifatt. Det låter dumt att springa ifatt ngt som inte finns, eller hur! FRAMFÖRALLT är det dömt att misslyckas.

Dömt att misslyckas som så mycket annat...

(bild:okänd)