Nu.. NU hade hon kunnat andas in din doft och berusas av den, lukta på din nacke och dra fingrarna genom ditt hår, nu vore hon inte trilsk, inte ens obstinat. Hennes läppars form skulle få dig att vilja kyssa dem. Alla hennes frågor får dig att framstå som ett geni och du tycker om det, hon ber dig ivrigt lära henne det du kan och tittar storögd på när du visar dina färdigheter. Hon skulle göra allt för dig, hon skulle klänga, vilja vara nära, hon skulle ta din hand och se den som guds underverk. Du skulle tycka om henne, för en stund...

Men när hennes naglar är nedbitna och läpparna strama, när hon är allt utom dresserad och oroligt går fram och tillbaks, tittar ut genom fönstret, släcker allt ljus och fräser åt dig. När du tänder igen och kallar henne paranoid, när du drar upp persiennerna och påstår att hon är krånglig, när du ryter tillbaks och sårar henne djupt... då hade du kunnat vara utan henne, inte sant...

Hon vandrar bland demoner och svävar med keruber...
Det är inte konstigt att hon gör som hon gör, med dessa mörka skuggor i släptåg, med alla dessa vingar som omfamnar henne, emmelantid kväver henne, du vet hur hon kan vara...