När drömmarna gör intrång, när de klöser långt in på dagen, som om jag är en del av dem, aldrig, de är inte mina, inte mina, de våldtar mig bara, jag har inget att säga till om, jag lovar. Allt jag ville var att sova, allt jag ville var att blunda en stund och vakna utvilad med nytt hopp, nya insikter. Men jag antar att inget någonsin kommer förändras, jag kommer alltid vara trött, alltid jagad, alltid fasthållen, alltid nya sår att slicka, alltid vässade klor, dörrar som inte går att öppna, ben som inte bär, demoner som skrämmer, vålnader som stryper mig och skrik, skrik som jag tror är mina egna...

Att du påstår att jag är promiskuös, snälla nån, det är nog något fint i min värld, men du säger det med avsky, ska jag skicka mina demoner på dig? Vill du känna riktig AVSKY?

Och skulle jag slita i ridån, om du skulle få se in, bakom all urusel teater... om du skulle få smaka på mitt salt, då skulle du skjuta dig själv. Men du ser aldrig bakom några ridåer och jag kan aldrig bjuda in någon... de dör sakta i allt gift, så du kan aldrig förstå, det var inte meningen heller. Ibland trodde jag du kunde, men jag antar, att du är bättre på teater än mig...