Änglar som skär i sina kroppar, förtvivlade skrik och uggiven gråt, ett eko av djupa, rostiga andetag i svarta, svarta salar där bara blinda tycks se. I dessa salar finns inga trappor, i dessa salar finns bara ihålighet och där släpas tunga vingar som inte längre orkar lyfta. Där står hoppet och pressar mot kall, ojämn stenvägg.

Dessa salar var engång magnifika, präktiga och så vackra att inga ögon kunde dölja sina tårar, ingen kunde gå så oberörd genom dem och ingen varelse skulle någonsin kunna glömma som engång sett, som engång vistats, kännt, berört och upplysts. Det finns inga ord som kan förklara, salarna levde i sig, de glänste och sprakade, skrattade och sjung. Där fanns ingen överhet eller kyla, där blev fiender kamrater, där hördes vingslag, där virvlade änglar i luften och gungade uppspelt på enorma takkronor.

Men det var länge sedan nu, ljuset kan inte längre hitta in, nu krälar demoner efter fuktiga väggar, olyckliga de också, bedragna, förlorade, förtappade. Vissa vackra, andra groteska. Ibland och plötsligt hamnar några i luven på varandra och det fräses och spottas, klöses och likt en tuppfight yr det fjädrar omkring... lika plötsligt blir allt helt, helt stilla och aldrig så tyst igen. Sårade drar sig undan mot ngt hörn, lägger sig ner och blundar uppgivet medan blodet stelnar, medan smärtan dunkar och melakolin omfamnar, någon slickar upp blod som spillts med hetsig tunga. Ingen gråter, inga tårar finns kvar, inget hopp återvänder. Ingen tror, vad skulle de tro på?

Vissa minns, ngt vackert, för länge, länge sedan, som i en dröm, eller var det bara fantasier... de försvinner, som dimma