En dag kommer allting ifatt, även livet, och då vill man bara dö...
Behandlingsplan:
Gömma sig bakom neddragna persienner, hålla sig hårt för bröstet som värker och ilar, sakta ta sig från rum till rum med krökt rygg. Stirra ut i mörkret som om någon stirrade tillbaks. Hålla käften!
Förföljelsemani
förgiftad
förintelse
alla vackra ord börjar på fucking F
Hon ruttnar inifrån, det kryper larver i hennes hjärta, ja hon känner dem, det gör ont!
Ni gjorde henne illa, hon gjorde sig själv illa! DET GÖR ONT!, få det att sluta, snälla få det att sluta... åtminstonne, gör henne inget mera ont, förstår ni inte att hon håller på att gå under... hon dör, hon dör sakta medan ni sparkar...
Jag tror inte hon kan se de händer som försöker lyfta henne upp, jag tror det svarta giftet har gått för djupt in, jag tror det är försent nu..jag tror, jag tror hon bara vill dö!
när stormen lagd sig...
Det som är värre, det är när man inte längre trotsar stormen, det är när man sjunker och allt blir stilla, mörkt men stilla. Här kan ingen andas men inte heller slåss. Käftsmällar förvisso, men kroppens långsamma rörelser i mörka djup är inget man lägger märke till, här är vi drivved, här vill alla nå kli ppans kant, men ingen har någon ork... det kallas för vissa apati, ett av de sista stegen. Vi blir mer och mer känslokalla, DET ÄR INGET VI VILL, SKLYLL INTE PÅ OSS, INTE PÅ MIG!!!
ge mig en tio, och en flaska vin, här är kallt och jag behöver döda min tid!
kommer aldrig fram..
Jag kommer aldrig glömma din blick, ditt uttryck och hur allt frös till is när jag berättade att du var död.
Jag har nog aldrig gråtit så uppgivet som den dagen...
Aldrig så medgörlig som när jag släpades till hissen och aldrig så besviken på sanningen.
och jag är less på att övertyga er om att ni begått självmord, är så trött på att skrika det om och om igen, är less på att ni tror att allt är som förut, nä det är inte som det har varit, ni lämnade oss kvar, å det är inte lätt att leva här, så kom inte med erat leende å lura mig aldrig mer... snälla, lura mig inte mer =(
Jag har nog aldrig gråtit så uppgivet som den dagen...
Aldrig så medgörlig som när jag släpades till hissen och aldrig så besviken på sanningen.
och jag är less på att övertyga er om att ni begått självmord, är så trött på att skrika det om och om igen, är less på att ni tror att allt är som förut, nä det är inte som det har varit, ni lämnade oss kvar, å det är inte lätt att leva här, så kom inte med erat leende å lura mig aldrig mer... snälla, lura mig inte mer =(
Det optimala sättet att visa sin kärlek
Din härskarteknik var ditt sätt att älska, mitt sätt att falla var så jag älskade tillbaks, jag kallade det symbios. Du höll tyst, som alltid...
Hon skrev allt mer sällan och målade inte mer...
Det var inte rädsla, om man inte kan göra något åt det kan det aldrig uttryckas i någon form av rädsla. Hon valde att kalla den sinnesstämningen för avgrunden. Fanns inga vägar upp och inga ner, bara en enda stor avgrund som tärde i henne, om det fanns väggar var det inte något hon kunde ta tag i eller hålla sig fast i. Hur ska man beskriva avgrunden för någon som aldrig besökt det stället. Och hur ska man förklara att det inte finns ngt att vara rädd för, ty rädsla är till för de som kämpar, de som tror, de som har många försök kvar å de som ibland vinner... Att helt och hållet hänge sig till alla dessa gripande klor, för att hoppet brunnit ut och orken förtinat... Hon viste inte hur hon bättre kunde beskriva och kanske var de bäst att hålla tyst ... avgrunden, vem trodde på sånt hursomhelst
Black velvet
I gränden var det alltid skugga! Anteckna, blåsa ut ljuset och lägga sig naken i mörkret. Om någon snubblade över henne kunde hon snabbt ta tag i dess ben. Det var det som kallades sann kärlek! Det viste hon och hon kunde hålla hårt trots sparkar och slag. Det kunde hon!
Spökena var ett slags sällskap, tillslut började hon prata med dem, skällde på dem som om de vore barn som inte stängt dörren efter sig, ibland bad hon dem ge sig av, som om de vore hennes otrogna man...men ettv sällskap, helt klart!
Det gjorde henne trött och ibland hade hon lust att utestänga hela världen, alltför ofta faktiskt. Hon levde sitt liv mellan raderna och det var sällan någon hade tid eller lust att läsa på det sättet, svart eller vitt, det man ser är sant och det man inte ser finns inte, det som går att bevisa är verklighet det som inte går att bevisa förkastas.
Hon hade aldrig gått att bevisa, ingen forskare eller vetenskap kunde förklara och därför, för många, de allra flesta, fanns hon inte. Gjorde hon anspråk eller skrev en rad med bokstäver som faktist kom i tryck blev hon genast påhoppad, och det tog henne hårt.
En annan sak, var att hon aldrig blivid älskad av en man, aldrig heller av en kvinna och det trots hennes 10 åriga äktenskap, jha det var något som tyngde henne mer än livet i sig och i detta kapitel var hon redo att ge upp, apati kallas det, inga rader fanns, sidorna var tomma, blanka och oskrivna.. omän berättelsen gick frammåt, här bläddrades det aldrig, sidorna skrynklades bara ihop.... Tröttsamt, sååå tröttsamt
Samt, det hjälpte aldrig henne att någon satt och berättade hur hon skulle leva sitt liv, hur hon inte skulle leva eller vad som var fel med henne... Hon bad om svar och fick ren smörja tillbaks... såå, hennes frustration växte, blev alltmer påtaglig. gjorde henne trött...
Såå, hon kanske sover mer än hon borde, men det finns så många skäl för det, det viktigaste är att hon vaknar igen, hon behöver ingen jävla kyss från nån prins, har hon aldrig behövt. Hon vaknar av mardrömmar, av skrik eller spöken som stirrar nyfiket på henne. Detta gör henne knappast piggare...
Jag har hittat ett sätt att nå stjärnorna...
jag har hittat ett sätt att bli ren på
jag har hittat ett sätt ...
min hämd ska döda dig din skit
I hat, ilska och vrede ska jag måla färgerna på mina dukar.
I fördärv och trasighet ska jag sitta i timmar och färga dig svart, svart, svart
Det är dags att hämnas!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det här känns väldigt intressant!!!!
Det är svårt att säga om hon blivit starkare av allt eller nedbryten och psykotisk. Alla miljoner hål av din K-pist gjorde henne knappast hel, men du ville se igenom.
Du ville ha henne lätt, ngt att slänga över axeln, någon att dra i som snöret på en drake i vinden. Du ville ha henne platt, lätt att begrava när du var less.
Du var rakbladet hon skar sig med och repet hon ströp sig med, du var alla piller hon svalde. du var det kalla vattnet i badkaret och diskhögen på bänken. Du var hennes blåmärken och hennes tårar...
Du ville ha henne lätt, ngt att slänga över axeln, någon att dra i som snöret på en drake i vinden. Du ville ha henne platt, lätt att begrava när du var less.
Du var rakbladet hon skar sig med och repet hon ströp sig med, du var alla piller hon svalde. du var det kalla vattnet i badkaret och diskhögen på bänken. Du var hennes blåmärken och hennes tårar...
ALLA MINNEN SOM VI HAR TILLSAMMANS, DOM ÄR BARA VÅRA INGA ANDRAS
DU VILL KANSKE LÅTSAS ATT JAG INTE FINNS TROTS ATT DU SOVIT I MIN FAMN
Jag gråter aldrig när jag går på begravning...
Jag skulle dö för den som sviker mig för jag kan inte se skillnad mellan sanning och lögn. Eller kanske jag kan reletera till det där som gjorde dig så elak och dum.
Jag var ung när jag flydde första gången,nu är det en färdighet jag har, för allt det onda man inte kan bemästra ger mig inget skäl att stanna kvar.
Jag har lärt mig att bli krossad på alla slags sätt som går, så nu kan jag falla snyggt, jag behöver inte ens platår.
Jag försöker förstå den här världen fast jag är så långt ifrån, ingen kan se i svarta hål...
Och jag tänker...
Är du åxå själv? Var är du ikväll?
Se nu hur det gick...
Ett lätt ihärdigt illamående och 140 på 70väg
Beväpnad
Bara en droppe till...
Jag slickar mina sår, du skulle veta hur jag mår... fy fan!
Ditt ansikte formades av månskuggor...
Vi lär oss slåss
Sparka med stålhätta, krossa revben, se i perferi
Vi lär oss ta till flykt, under broar
Några kom fel, några hoppade
Vi lär oss om döden, vi tar den i hand
Ja, vi hade ju aldrig något val, omän vi försökte kringgå verkligheten...
Lista: .Bli.Aldrig.Som.Jag
- Utbränd
- Sliten
- Trasig
- Använd
- Förbrukad
- Svältfödd
- Otillräcklig
- Låg
- Iakttagen
- Överflödig
- Begraven
- Flytande
- Sjunkande
Gåvan
I början förstod jag inte vad din gåva egentligen betydde eller varför du gav den till mig, det var nog inte förän igår kväll en insikt sakta kom till känna, kanske var det månen som gjorde mig sådär eftertänksam som den har en förmåga att göra, först smakade jag på den försiktigt,insikten, ja, som när man provar en ny maträtt, alltid kritiskt men med en nyfikenhet som kanske överträffar allt annat, sedan, en noggrann analys, som en stillbild av en ny värld. En sträng återhållsamhet för att inte verka för ivrig.... Naturligtvis!
nattdimma och morgondis
Mina skrik under nätterna och dina viskningar under dagen
På något sätt synkade allt...
På något sätt synkade allt...
Dina ögon är min stjärnhimel
Gör dig av med din sorg och ge den till mig
jag bär den åt dig så länge jag orkar
jag bär den åt dig så länge jag orkar
Det är inte mycket annat jag kan göra
Taggar i vardagen...
Horisonten
alltid för långt borta
för att kunna ta på...
