... Regnet faller hårt på andra sidan fönstret

... efter en vecka och några dar börjar jag se ett mönster

 

och det var just vad de gjorde 

 

 

 

 

Saknaden var ingenting jämfört med självförintelsen

bristen på någon slags tro kunde för allt i världen inte mätas med den förlorade pondusen och den totala avsaknaden av karaktär. Ändå var den omöjlig att hitta, tron...

 

Övergiven, fast på ett isflak som drev strävande mot öppet hav, bruset som dövade skriket... Så vem kunde klandra den tappade tron...  

 

De små försöken att bli räddad, viftande armar mot folkmassor som inte såg, avståndet var alldeles för långt, avståndet blev allt längre. När gamarna började cirkla ovanför var hon så gott som död redan, de tog vad de kunde få och hon kämpade inte emot, de slet i henne... hon gick sönder, som skört glas...

 

De lämnade henne att sakta blöda ihjäl... vilket hon inte hade något emot...

 

Inget offer, bara söndertrasad i en värld där trasdockor stenas till döds...

 

 

 

 

 

Den natten talade tystnaden, mörkret tog strupgrepp och kring gatulampornas svaga sken levde ännu hoppet hos nattfjärilarna kvar. Höstregn och spegelblankt, en ensam bil som försvann bakom krönet, en sommar som aldrig mer kommer tillbaks, en sommar som begravs och en sorgedräkt träs varsamt på.

 

Men hon sörjde knappast, omän hon bar svart, hon saknade inte, hon mindes knappt. Vattnet under bron speglade henne underligt och mystiskt, som om den rätta skepnaden vågade visa sig då ingen annan såg. Det var inte första gången hon besökte den gamla stenbron på söder, hon hade vart där förr men med ett helt annat syfte som hon inte riktigt minns nu, men hon minns livet och rörelserna, farten, skratten, cyklarna, barnen som kastade stenar i vattnet och äldre par som gick hand i hand, mammor med barnvagnar som skyndade, måsarna som satt på räcket och solade. Det var ett minne som snabt svichade förbi oberört.

Nu höll hon hand med mörkret och viskade åt natten, som om natten skulle kunna förmedla det hon sa, hennes förlåt och förklaringar, hennes uppgivenhet, hennes skildring av livet och allt levande, förtappade känslor, förluster och alla dåliga slut, hennes bittra öde och drömmar som gång på gång slagits itu. Alla svek, alla slag och hennes fall, hennes kamp och strävan som aldrig var på hennes sida. Desperata önskningar och böner som ingen någonsin hörde. Alla dessa gap som verkade oändliga och som hon aldrig någonsin kom upp ifrån fast hon låtsades ibland.

 

Hon låtsades så det gjorde ont, varenda del i kroppen vred och skärde i henne, men hon höll ut, log brett och följde strömmen. En ansträngning så plågsam att hon sedan låg utslagen flera dagar i sträck.

 

Inatt hade hon slutat låtsas, inatt hade hon slutat kämpa och aldrig mer skulle hon försöka ta sig upp på dessa hala omöjliga väggar som omringade henne. hon kände en slags frid hon inte känt tidigare. Hon hade kapitulerat med livet, hon stod nu där på bron med sin vita flagga och bad om försoning. Hon tittade ner på det svarta iskalla vattnet som kallade på henne. Skakande och huttrande klättrade hon vingligt upp på räcket, hon var inte ensam, med henne var demonerna och natten, hon kände sig trygg, och hon såg sig själv falla, tappa taget, försvinna under vattnet som förlamade och drog i armar och ben... Detta fall valde hon själv och hon var fri... hon var äntligen fri

 

 

 

 

Den där resan vi aldrig åkte på, orden vi höll inne med, sanningar vi ljög om och lögner vi försökte få till sanningar. Förlåt vi ville skrika ut men som vi teg ihjäl. Å de där såren jag blottade för att du skulle slicka dem rena eller strö salt i. 

Efter åskan, bekännelsen och regnet torkade du mitt blöta hår, jag hade stått ute och frysit i veckor och du gjorde mig varm igen, jag gav inget tillbaks och vad hade jag annat än kyla att ge... 

 

 

Hon hade kunnat beskriva, med komplicerade ord och poetiska skildringar, hon hade kunnat skriva en bok, en pjäs eller kladdat ner ett manus till en långfilm. Det skulle låta vackert, ibland tragiskt och alltid med en underton av sorg. hennes valda synonymer skulle förvirra en del, de skulle inte förstå liknelserna. De som aldrig hade bränt sig i elden skulle inte känna fruktan och så vidare... 

 

Hon var bränd, hon stank rök och hennes gröna ögon speglade numer svart aska. Hon hade kunnat berätta!

 

Men du skulle aldrig förstå

du skulle nog inte ens ha lyssnat, verkligen lyssnat!

 

Så hon förblev tyst

du fortsätter fråga

hon fortsätter svara "jag vet inte" 

"Jag vet inte vad som hänt och vad som inte hänt"

 

du ser på henne, fast med tom blick "Förklara" säger du, fast att du redan har alla svaren, det vill säga dina svar, du har redan hennes berättelse i huvudet, det vill säga din färdigskrivna skildring av ett liv du faktist inte vet ett smack om.

 

Hon låter dig få tro och ibland när du blir ivrig spelar hon med.

 

för du hade ändå aldrig kunnat förstå!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

So sick of the hobos always begging for change
I don't like how I gotta work and
And they just sit around and get paid
I hate all of the people who can't drive their cars.
Bitch you better get outta the way
Before I start falling apart

I hate my job, all of my rich friends
I hate everyone to the bitter end.
Nothing turns out right, there's no end in sight
I hate my life!

How come I never get laid, nice girls always lose.
How could she have another headache
There's always some kind of excuse
I still hate my job, my boss is a dick
"I don't get paid nearly enough
To put up with all of his shit"

I hate my job, all of my rich friends
I hate everyone to the bitter end.
Nothing turns out right, there's no end in sight
I hate my life!
Yeah!

So if you're pissed like me
Bitches, here is what you gotta do
Put your middle fingers up in the air
Go on and say fuck you

I hate my job, all of my rich friends
I hate everyone to the bitter end.
Nothing turns out right There's no end in sight
I hate my life!

So much at stake, can't catch a break
I hate my life
No, it's nothing new, "it really sucks to be you"
I fuckin hate my life!

FUCK (theory of a deadman)

 

 

 

Hon kunde öppna dörrar, en färdighet, bra att ha

 

Men när det sedan började dra kallt var hon oförmögen att stänga dem

 

och det drog allt kallare

 

hon frös alltmer

 

huttrade och kved

Vålnaderna i gruvgångarna, de kanske aldrig ville dig något ont, kanske var det de där citronfjärilarna du förtjust höll i din hand som förgiftade dig, du kan inte veta...

 

Låtsas inte som om du vet när du inte gör det, du kan inte blåsa bort moln och inte kan du få dina blommor att överleva, så skryt inte om dina gröna fingrar, de är de svartaste jag sett, förmodligen svårt brända, men ändå... Du behärskar inte eld, så varför leka med den, blev du inte varnad, såg du inte skyltarna? VA?

 

...jag kan ha förlorat allt

 

men när solen går upp är vi långt härifrån så jag håller huvet kallt

du och jag har ingenting å vi kan inte knäcka varann

vi måste inte hålla tankarna klara

 

Du å jag är inge vidare bra men jag kan inte säga nej

jag kanske rentav behöver dig

 

Photo: Perry Gallagher , text: L.Winnerbäck

 

i mina noveller var hon alltid svag

 

Han, hade aldrig några känslor, så därför hade han inga krav

 

 

 

Allt var sorgset men vackert och månen var oftast full, nu skriver jag inte mer, det var länge sen

 

Nu lär jag mig låtar på min gitarr, nu är jag svag och jag har glömt hans namn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att alltid gå lite för långt och att aldrig riktigt komma iväg

som att sitta fast mellan två kapitel

frustrerande, tröttsamt...

 

 

När vi var barn lekte vi farliga lekar,

nu ser jag hur vi flydde och brände oss om vartannat

När vi blev äldre lekte vi med döden

som om den vore ett sällskapsspel  

Vi smekte ragg fastän det var fel

 

Våra synder kunde inte längre kallas streck

våran flykt ledde inte längre bort 

jag tror jag drunknade

jag tror en del av mig dog

Du låtsades aldrig se,

det såg jag på det leendet du log