Det gjorde henne trött och ibland hade hon lust att utestänga hela världen, alltför ofta faktiskt. Hon levde sitt liv mellan raderna och det var sällan någon hade tid eller lust att läsa på det sättet, svart eller vitt, det man ser är sant och det man inte ser finns inte, det som går att bevisa är verklighet det som inte går att bevisa förkastas.

 

Hon hade aldrig gått att bevisa, ingen forskare eller vetenskap kunde förklara och därför, för många, de allra flesta, fanns hon inte. Gjorde hon anspråk eller skrev en rad med bokstäver som faktist kom i tryck blev hon genast påhoppad, och det tog henne hårt.

 

En annan sak, var att hon aldrig blivid älskad av en man, aldrig heller av en kvinna och det trots hennes 10 åriga äktenskap, jha det var något som tyngde henne mer än livet i sig och i detta kapitel var hon redo att ge upp, apati kallas det, inga rader fanns, sidorna var tomma, blanka och oskrivna.. omän berättelsen gick frammåt, här bläddrades det aldrig, sidorna skrynklades bara ihop.... Tröttsamt, sååå tröttsamt

 

Samt, det hjälpte aldrig henne att någon satt och berättade hur hon skulle leva sitt liv, hur hon inte skulle leva eller vad som var fel med henne... Hon bad om svar och fick ren smörja tillbaks... såå, hennes frustration växte, blev alltmer påtaglig. gjorde henne trött...

 

Såå, hon kanske sover mer än hon borde, men det finns så många skäl för det, det viktigaste är att hon vaknar igen, hon behöver ingen jävla kyss från nån prins, har hon aldrig behövt. Hon vaknar av mardrömmar, av skrik eller spöken som stirrar nyfiket på henne.  Detta gör henne knappast piggare...