Den natten talade tystnaden, mörkret tog strupgrepp och kring gatulampornas svaga sken levde ännu hoppet hos nattfjärilarna kvar. Höstregn och spegelblankt, en ensam bil som försvann bakom krönet, en sommar som aldrig mer kommer tillbaks, en sommar som begravs och en sorgedräkt träs varsamt på.

 

Men hon sörjde knappast, omän hon bar svart, hon saknade inte, hon mindes knappt. Vattnet under bron speglade henne underligt och mystiskt, som om den rätta skepnaden vågade visa sig då ingen annan såg. Det var inte första gången hon besökte den gamla stenbron på söder, hon hade vart där förr men med ett helt annat syfte som hon inte riktigt minns nu, men hon minns livet och rörelserna, farten, skratten, cyklarna, barnen som kastade stenar i vattnet och äldre par som gick hand i hand, mammor med barnvagnar som skyndade, måsarna som satt på räcket och solade. Det var ett minne som snabt svichade förbi oberört.

Nu höll hon hand med mörkret och viskade åt natten, som om natten skulle kunna förmedla det hon sa, hennes förlåt och förklaringar, hennes uppgivenhet, hennes skildring av livet och allt levande, förtappade känslor, förluster och alla dåliga slut, hennes bittra öde och drömmar som gång på gång slagits itu. Alla svek, alla slag och hennes fall, hennes kamp och strävan som aldrig var på hennes sida. Desperata önskningar och böner som ingen någonsin hörde. Alla dessa gap som verkade oändliga och som hon aldrig någonsin kom upp ifrån fast hon låtsades ibland.

 

Hon låtsades så det gjorde ont, varenda del i kroppen vred och skärde i henne, men hon höll ut, log brett och följde strömmen. En ansträngning så plågsam att hon sedan låg utslagen flera dagar i sträck.

 

Inatt hade hon slutat låtsas, inatt hade hon slutat kämpa och aldrig mer skulle hon försöka ta sig upp på dessa hala omöjliga väggar som omringade henne. hon kände en slags frid hon inte känt tidigare. Hon hade kapitulerat med livet, hon stod nu där på bron med sin vita flagga och bad om försoning. Hon tittade ner på det svarta iskalla vattnet som kallade på henne. Skakande och huttrande klättrade hon vingligt upp på räcket, hon var inte ensam, med henne var demonerna och natten, hon kände sig trygg, och hon såg sig själv falla, tappa taget, försvinna under vattnet som förlamade och drog i armar och ben... Detta fall valde hon själv och hon var fri... hon var äntligen fri