Hon hade kunnat beskriva, med komplicerade ord och poetiska skildringar, hon hade kunnat skriva en bok, en pjäs eller kladdat ner ett manus till en långfilm. Det skulle låta vackert, ibland tragiskt och alltid med en underton av sorg. hennes valda synonymer skulle förvirra en del, de skulle inte förstå liknelserna. De som aldrig hade bränt sig i elden skulle inte känna fruktan och så vidare... 

 

Hon var bränd, hon stank rök och hennes gröna ögon speglade numer svart aska. Hon hade kunnat berätta!

 

Men du skulle aldrig förstå

du skulle nog inte ens ha lyssnat, verkligen lyssnat!

 

Så hon förblev tyst

du fortsätter fråga

hon fortsätter svara "jag vet inte" 

"Jag vet inte vad som hänt och vad som inte hänt"

 

du ser på henne, fast med tom blick "Förklara" säger du, fast att du redan har alla svaren, det vill säga dina svar, du har redan hennes berättelse i huvudet, det vill säga din färdigskrivna skildring av ett liv du faktist inte vet ett smack om.

 

Hon låter dig få tro och ibland när du blir ivrig spelar hon med.

 

för du hade ändå aldrig kunnat förstå!