Saknaden var ingenting jämfört med självförintelsen

bristen på någon slags tro kunde för allt i världen inte mätas med den förlorade pondusen och den totala avsaknaden av karaktär. Ändå var den omöjlig att hitta, tron...

 

Övergiven, fast på ett isflak som drev strävande mot öppet hav, bruset som dövade skriket... Så vem kunde klandra den tappade tron...  

 

De små försöken att bli räddad, viftande armar mot folkmassor som inte såg, avståndet var alldeles för långt, avståndet blev allt längre. När gamarna började cirkla ovanför var hon så gott som död redan, de tog vad de kunde få och hon kämpade inte emot, de slet i henne... hon gick sönder, som skört glas...

 

De lämnade henne att sakta blöda ihjäl... vilket hon inte hade något emot...

 

Inget offer, bara söndertrasad i en värld där trasdockor stenas till döds...