... att allt hon ville här i livet var att någon skulle ge henne månen



och jag förutspår...


... att hennes vilja snart dör ut

Svårt att veta

Om världen blivit galen, förblivit lika galen som den alltid varit eller om det i själva verket är hon som blivit galen, eller alltid varit galen. Om båda blivit äldre, visare och hand i hand hysteriskt skådat eländet och för att överhuvudtaget överleva verkligheten, så som den nu faktist är och ser ut, finns inget annat alternativ än att hänge sig åt galenskapen...

Svårt att bestämma

Om man ska medicinera bort den, tanken och bitterheten som kommer från verklighetens slagfält, eller omfamna den, hänge sig och ägna sig åt striden...


Hon är av denne natur att det icket går att blunda av fri vilja, hon kan inte ha munnen full av blod som smakar vanilj, det går inte...

Men gud ska veta att hon försöker...

 

Jag tror du vet ungefär hur det känns...

                




Men Förvånadsvärt tycktes inte den genomsnittliga skaran hålla med henne, inte alls faktist. Detta, tog hon naturligtvis inte någon som helst notis över. Att hon blev odräglig, fientlig eller för den delen kladdigt inställsam förväxlade hon storartat med social begåvning och hög intellektuell framtoning. Hon sneglar bestört på överberusade krogbesökare och muttrade ngt om patetiska fyllesvin alltmedans hon snubblade  över stolar och spillde öl på sin blus för femte gången den kvällen, som faktist var rellativt ung ännu. Detta skyllde hon på sina medressenärer. Uppskrapade knän, zatans hala skor. Alla svarta skämt som folk inte kunde ta, förfärligt vad dålig humor denna stad har. Opassande, mindre önskvärt, skandal... men hon var awesome, alla andra är idioter!

Hennes livslinje är av på mitten, defenetivt av på mitten, även om den är svår att tyda som allt annat i hennes liv... Hon vidrör sällan någon med sina händer, det är som att blotta sin själ, om någon sårat henne undviker hon beröring i högsta grad, det kan verka som om hon är kall men jag skulle kalla henne känslig. 

Ett lätt illamående över livet, en dispyt som går överstyr och det är en svår konst att försöka straffa livet i sig då man är en del av det, ja, i själva verket det mest närvarande i sitt eget liv. Alternativet är att skapa ett tomrum, försöka iallafall. Vilken metod man än tillämpar och hur mycket man än ifrågasätter (läs:kritiserar) livet så kan det inte sluta i annat än i ett misslyckande.

Avståndstagandet, det är här det kommer in i bilden, ett arbete i motvind, dålig lön för mödan och vilsenheten blir ett faktum.

Vilsenhet, ett sätt att lura livet och triumfen är ett faktum. I dessa rum kommer man så nära segern som det går alltmedans man sakta tinar bort, löses upp i universum och fångas av svarta hål, svart energi som tackar för måltiden.

Hur dessa snirkliga vägar tog dig hit har du förvisso ingen aning om, att det var dina egna ben som varsamt trampat upp stigarna är svårt att föreställa sig, men så är fallet, din dispyt, minns du den? Du borde minnas för du tog stillbilder, miljoner bilder i gråskala som du prydde väggarna med. du hade kunnat doctorera i ämnet. 

Det låter inte sunt det här, men jag antar att du inte är en renlevnadsmänniska, jag antar att livet blev för svårt och gjorde för ont, nålarna du satte upp bilderna med stack även dig själv, inte sant!  

Du har rätt, du är ganska tarvlig. I vissas ögon oanständig, du har svårt att erkänna dinna misstag inför publik men du dränker dig själv med dem när du är ensam, ingen bra egenskap det heller. Du är sannerligen en rätt så misslyckad och patetisk varelse som inte duger till mycket och antadligen skulle den här världen klara sig ypperligt utan dig. Det här är ingen hemlighet, ingen shock, inget förvånadsvärt.

Ändå har livet valt dig, ni har engång i tiden slutit en pakt, i den stod det aldrig något om blomsterängar och vackra solnedgångar men du skrev ändå under. Du viste inte vilka som skulle bli dina medressenärer men ombord klev du, inte med lovord att aldrig synda, aldrig fela, du lovade i princip ingenting så livet beskyller dig inte och du bör inte beskylla livet...

Tänk på det!

Inget utbrott, inget hon slog sönder...

Men det han sa krossade något i henne och han kunde inte ens se henne i ögonen när han sa det, hon vet att hon aldrig kommer kunna laga det där igen, det som förstördes i henne. Han var aldrig perfekt men hon älskade honom mer än hon älskade sig själv...

De föll, en efter en, tusen tillsammans, de föll och lade sig tillrätta på marken. STORHETSVANSINNE, de har storhetsvansinne... Nej, nej, de bara ger upp och det råkade vara vackert, de kapitulerade och de gjorde det med stil. Släppte bara taget och valde att födas på nytt. 


 
Kvinnor, dessa naturliga kvinnor, så vackra, otroligt vackra, SE DET!

 

Hon: Låg kvar i sängen resten av dagen, ett rött äpple stillade hungern, ett rött vin gjorde henne mätt, inifrån hörs fågelsången i lagom ljudnivå, solen sticker inte i ögonen och framförallt slipper man bli tacklad av hänsynslösa män. MÄN, de tror de äger världen, de finns överallt, med sina breda axlar och löjleväckande skäggstubb. Ölmagar, breda flin, lögner och deras otrohet mot sina kvinnor, deras lemmar som de rycker fram i tid och otid, skvätter urin vart som helst och sedan ska de stackars kvinnorna behaga dem å ta den i munnen som en god kvinna ska göra utan att ifrågasätta. Åhhh dessa män, dessa monster...

Han: Fick inte bort den där obehagliga känslan, gick ner till stranden, tog av sandalerna och satte sig väl tillrätta, kände hur havsbrisen smekte honom, hörde måsar skratta åt honom och kände för att rena sig själv. Tog en näve sand i handen och lät det sippra ut mellan fingrarna. Han satt där och väntade på solens nedgång resten av dagen. Han ville se hur ljuset drunknade i saltvatten och försvann och han ville se hur ljuset kämpade sig upp igen. GUD VET vad som hände där emellan, vad gör allt ljus när mörkret dränkt det, vad är det med om? Tänk om rytmen förstörs, tänk om ljuset en dag inte orkar ta sig upp, inte längre orkar lysa. Framför sig såg han två svarta ögon hos en ung kvinna...

Det finns personer som känner tillfredställelse i min olycka. jha det finns de som får kickar av att öppna dörrar till blommande sommarängar och när jag tvekande sträcker fram handen för att ta del av sommarvärmen och försiktigt vågar le snett, då, just i det ögonblicket tar någon tag i mitt hår,  just då rycks jag ner till marken och dörren stängs med en kraftig smäll framför mig. När jag ligger på kallt stengolv och inte orkar ta mig upp, när jag tappat min tro igen, då finns det människor som mår bra av att berätta hur dålig jag är, hur misslyckad, hur totalt misslyckad på alla sätt och vis.

Det är nog den största av förnedring sa hon...

Jag antar de har sina skäl!


 

Hon: Går omkring bakom upplåsta dörrar, känner att hon lever men önskar hon vore död, hon har hört så mycket vackert om andra sidan. Men mest av allt är det dessa destruktiva tankar som upptar henne. Det och smärtan och insikten om misslyckandet, misslyckandet som river henne i ansiktet.

Han: Går tyst omkring på stenkullsgatorna och iaktar byggnader, byggnader som får helt annan färg när ljuset ligger på, han lever för dagen.

Hon: Skyndar sig ner för trapporna, smiter förbi sin granne som just är påväg in och träffas av varma solstrålar som försöker omfamna henne "Åh, det var länge sedan, kom och lek med oss andra", hon gömmer sig bakom vildvuxet hår och går med snabba steg ner till torget där färska grönskaker och frukter finns till rimliga priser, hon går med ett enda mål och gör sig inte besväret att iakta det runtomkring henne, det intresserar inte henne, hon är inte en del av det mer, det var länge sedan hon var.

Han: Känner doften av rödgul färsk persika som han låter vila i sin hand, tar tre och betalar för två, byter några ord med försäljaren innan han vänder sig om för att ta sig till vidare, krockar med någon, tittar upp för att be om ursäkt men förblir tyst, framför sig möter han en vägg av kyla och en grönblå blick som kan beskrivas som svart stirrar på honom och han viker bort sin egen blick och ryser.

Hon: "Se dig för"

Han: Kände sig plötsligt skyldig till all världens bekymmer och kände en ångestfylld känsla sprida sig i kroppen, aldrig hade han mött denna form av energi hon spred efter sig, aldrig hade han mött en så kall kvinna, instinkten sa honom att fly.

Hon: Bet ihop tänderna och förbannade alla dessa människor som förstörde för henne, som bara fanns i hennes väg för att irritera och ställa till det. idiotiska människor, världen var full av dem.

Det var deras första möte

Flykten

Klättrade upp på dina revben, ramlade ner på din ryggrad, hängde mig fast på ditt höftben men kanades ner till din has. Ärligt talat var inte utsikten något att skryta över men det skapades ett slags eko så jag satt paralyserad och lyssnade på tunga, långsamma vingslag som hade kunnat ta mig upp igen. Jag kröp under ditt skinn och gav dig klåda, du rev sönder din hy och jag gick på dina skorpor, som att gå på månen!

Målade mina läppar röda med ditt torkade blod, kände mig vacker men det hjälpte föga, nä, det hjälpte inte mig.

Trasslade mig in i ditt hår, det gav mig brännsår, tog mig lös, vet inte hur, fråga inte för vet inte hur...

JAG KANSKE DOG FÖR NU ÄR ALLT LJUST

 

Natt och dag, dag och natt
En är ljus en är svart
Natt och dag, dag och natt
En är gråt en är skratt
Natt och dag, dag och natt
En är schack och en är matt