Du är ynklig och inte mycket att ha...
Ett lätt illamående över livet, en dispyt som går överstyr och det är en svår konst att försöka straffa livet i sig då man är en del av det, ja, i själva verket det mest närvarande i sitt eget liv. Alternativet är att skapa ett tomrum, försöka iallafall. Vilken metod man än tillämpar och hur mycket man än ifrågasätter (läs:kritiserar) livet så kan det inte sluta i annat än i ett misslyckande.
Avståndstagandet, det är här det kommer in i bilden, ett arbete i motvind, dålig lön för mödan och vilsenheten blir ett faktum.
Vilsenhet, ett sätt att lura livet och triumfen är ett faktum. I dessa rum kommer man så nära segern som det går alltmedans man sakta tinar bort, löses upp i universum och fångas av svarta hål, svart energi som tackar för måltiden.
Hur dessa snirkliga vägar tog dig hit har du förvisso ingen aning om, att det var dina egna ben som varsamt trampat upp stigarna är svårt att föreställa sig, men så är fallet, din dispyt, minns du den? Du borde minnas för du tog stillbilder, miljoner bilder i gråskala som du prydde väggarna med. du hade kunnat doctorera i ämnet.
Det låter inte sunt det här, men jag antar att du inte är en renlevnadsmänniska, jag antar att livet blev för svårt och gjorde för ont, nålarna du satte upp bilderna med stack även dig själv, inte sant!
Du har rätt, du är ganska tarvlig. I vissas ögon oanständig, du har svårt att erkänna dinna misstag inför publik men du dränker dig själv med dem när du är ensam, ingen bra egenskap det heller. Du är sannerligen en rätt så misslyckad och patetisk varelse som inte duger till mycket och antadligen skulle den här världen klara sig ypperligt utan dig. Det här är ingen hemlighet, ingen shock, inget förvånadsvärt.
Ändå har livet valt dig, ni har engång i tiden slutit en pakt, i den stod det aldrig något om blomsterängar och vackra solnedgångar men du skrev ändå under. Du viste inte vilka som skulle bli dina medressenärer men ombord klev du, inte med lovord att aldrig synda, aldrig fela, du lovade i princip ingenting så livet beskyller dig inte och du bör inte beskylla livet...
Tänk på det!
Avståndstagandet, det är här det kommer in i bilden, ett arbete i motvind, dålig lön för mödan och vilsenheten blir ett faktum.
Vilsenhet, ett sätt att lura livet och triumfen är ett faktum. I dessa rum kommer man så nära segern som det går alltmedans man sakta tinar bort, löses upp i universum och fångas av svarta hål, svart energi som tackar för måltiden.
Hur dessa snirkliga vägar tog dig hit har du förvisso ingen aning om, att det var dina egna ben som varsamt trampat upp stigarna är svårt att föreställa sig, men så är fallet, din dispyt, minns du den? Du borde minnas för du tog stillbilder, miljoner bilder i gråskala som du prydde väggarna med. du hade kunnat doctorera i ämnet.
Det låter inte sunt det här, men jag antar att du inte är en renlevnadsmänniska, jag antar att livet blev för svårt och gjorde för ont, nålarna du satte upp bilderna med stack även dig själv, inte sant!
Du har rätt, du är ganska tarvlig. I vissas ögon oanständig, du har svårt att erkänna dinna misstag inför publik men du dränker dig själv med dem när du är ensam, ingen bra egenskap det heller. Du är sannerligen en rätt så misslyckad och patetisk varelse som inte duger till mycket och antadligen skulle den här världen klara sig ypperligt utan dig. Det här är ingen hemlighet, ingen shock, inget förvånadsvärt.
Ändå har livet valt dig, ni har engång i tiden slutit en pakt, i den stod det aldrig något om blomsterängar och vackra solnedgångar men du skrev ändå under. Du viste inte vilka som skulle bli dina medressenärer men ombord klev du, inte med lovord att aldrig synda, aldrig fela, du lovade i princip ingenting så livet beskyller dig inte och du bör inte beskylla livet...
Tänk på det!
Vad tycker du?
Trackback
