Hon: Går omkring bakom upplåsta dörrar, känner att hon lever men önskar hon vore död, hon har hört så mycket vackert om andra sidan. Men mest av allt är det dessa destruktiva tankar som upptar henne. Det och smärtan och insikten om misslyckandet, misslyckandet som river henne i ansiktet.

Han: Går tyst omkring på stenkullsgatorna och iaktar byggnader, byggnader som får helt annan färg när ljuset ligger på, han lever för dagen.

Hon: Skyndar sig ner för trapporna, smiter förbi sin granne som just är påväg in och träffas av varma solstrålar som försöker omfamna henne "Åh, det var länge sedan, kom och lek med oss andra", hon gömmer sig bakom vildvuxet hår och går med snabba steg ner till torget där färska grönskaker och frukter finns till rimliga priser, hon går med ett enda mål och gör sig inte besväret att iakta det runtomkring henne, det intresserar inte henne, hon är inte en del av det mer, det var länge sedan hon var.

Han: Känner doften av rödgul färsk persika som han låter vila i sin hand, tar tre och betalar för två, byter några ord med försäljaren innan han vänder sig om för att ta sig till vidare, krockar med någon, tittar upp för att be om ursäkt men förblir tyst, framför sig möter han en vägg av kyla och en grönblå blick som kan beskrivas som svart stirrar på honom och han viker bort sin egen blick och ryser.

Hon: "Se dig för"

Han: Kände sig plötsligt skyldig till all världens bekymmer och kände en ångestfylld känsla sprida sig i kroppen, aldrig hade han mött denna form av energi hon spred efter sig, aldrig hade han mött en så kall kvinna, instinkten sa honom att fly.

Hon: Bet ihop tänderna och förbannade alla dessa människor som förstörde för henne, som bara fanns i hennes väg för att irritera och ställa till det. idiotiska människor, världen var full av dem.

Det var deras första möte