Ingen tar dig på allvar, ingen såg dina stordåd...
...
Men det låtsas du såklart inte om, du tar emot applåder som är menade för någon annan och i ditt tacktal som blev en enmansdialogisk hyllning till dig själv fick du en å annan att i missförstånd eller eventuellt i medkänsla applådera osäkert och le snett. Det levde du sedan på i en evighet, för det var det enda du såg men knappast det enda du misstolkade.
Nåväl, ditt storhetsvansinne förde dig trots allt frammåt, din tro på dig själv gav viss framgång, du är bra på marknadsföring och du går på din egen reklam.
Jag blir mest bitter på ditt pretentiösa sätt att slå dig fram i livet, jag blir knappast eggad av dig. Söker bara efter din skugga som i ett tappert försök att hitta ngt som är värt att se. Din skugga är stum och svår att hitta.
I skolan hade jag svårt att koncentrera mig på lektionerna, vem kan koncentrera sig på diverse skolämnen när en levande människa, lärare, står framme vid altaret (svarta tavlan) och agerar... Jag koncentrerade mig istället på personen i fråga och dess spel. Försökte läsa av läraren, se saker, iaktog och ställde mig frågor som jag gjorde mitt bästa i för att få ett slags svar från mina förvirrade tankar. jag kom till slutsatser, blev känslomässigt berörd men höll mitt tydliga avstånd. Utifrån det jag såg och upplevde kunde jag emmelantid få en viss klarhet i de stackars människors liv och leveende, tragik och lycka. I dag kan jag med närmare eftertanke konstatera att mina iaktagelser och slutsatser förmodligen var av falsk karraktär, men vem vet?
Tankarna var vitt skildra beroende på person såklart, men återkommande frågor dök alltid upp. Jag studerade kläderna, det var väll grundläggande, utifrån det kan man få reda på mycket, kläderna i sig sa inte destomer, men de små detaljerna avslöjjade (med hjälp av min fantasi bör påpekas) ett och annat.
Rangordningen och konflikter lärare emellan i hönshuset var intressant att följa. Nä, annars kände jag mig inte alls hemma i skolbänken, det jag ville ta reda på det tog jag reda på för egen hand, svårare är det väll inte. Eleverna i skolan störde mig enormt, kacklande, dumma, hormonstinna idioter. Deras sätt att tänka och agera var avskyvärt tyckte jag, jag blev bestört och äcklad. Deras åsikter, oj, oj... Genus... det ordet existerade inte. Det var helt okej för pojkarna att kalla flickorna än det ena, än det andra... det var okej för killar att plåga varandra fysiskt och psysiskt... ingen mentor, inga föreläsningar, inget alls... inget som fungerade, lärarna tog inte på sig den rollen. Jag drog mig undan, satte mig ofta i bibloteket för att slippa se alla äckliga människor.... Visst, jag var en bohem utan dess like... åh det är jag glad för, glad att jag inte deltog i deras spel....
Jag sitter inne med en del, å låter det så förbli, vill inte riva ner din illusion och din prakt, nä, jag bara ler, du ser aldrig i mina ögon, du ser aldrig min avsky... Men det var du som förstörde mig...
Men det låtsas du såklart inte om, du tar emot applåder som är menade för någon annan och i ditt tacktal som blev en enmansdialogisk hyllning till dig själv fick du en å annan att i missförstånd eller eventuellt i medkänsla applådera osäkert och le snett. Det levde du sedan på i en evighet, för det var det enda du såg men knappast det enda du misstolkade.
Nåväl, ditt storhetsvansinne förde dig trots allt frammåt, din tro på dig själv gav viss framgång, du är bra på marknadsföring och du går på din egen reklam.
Jag blir mest bitter på ditt pretentiösa sätt att slå dig fram i livet, jag blir knappast eggad av dig. Söker bara efter din skugga som i ett tappert försök att hitta ngt som är värt att se. Din skugga är stum och svår att hitta.
I skolan hade jag svårt att koncentrera mig på lektionerna, vem kan koncentrera sig på diverse skolämnen när en levande människa, lärare, står framme vid altaret (svarta tavlan) och agerar... Jag koncentrerade mig istället på personen i fråga och dess spel. Försökte läsa av läraren, se saker, iaktog och ställde mig frågor som jag gjorde mitt bästa i för att få ett slags svar från mina förvirrade tankar. jag kom till slutsatser, blev känslomässigt berörd men höll mitt tydliga avstånd. Utifrån det jag såg och upplevde kunde jag emmelantid få en viss klarhet i de stackars människors liv och leveende, tragik och lycka. I dag kan jag med närmare eftertanke konstatera att mina iaktagelser och slutsatser förmodligen var av falsk karraktär, men vem vet?
Tankarna var vitt skildra beroende på person såklart, men återkommande frågor dök alltid upp. Jag studerade kläderna, det var väll grundläggande, utifrån det kan man få reda på mycket, kläderna i sig sa inte destomer, men de små detaljerna avslöjjade (med hjälp av min fantasi bör påpekas) ett och annat.
Rangordningen och konflikter lärare emellan i hönshuset var intressant att följa. Nä, annars kände jag mig inte alls hemma i skolbänken, det jag ville ta reda på det tog jag reda på för egen hand, svårare är det väll inte. Eleverna i skolan störde mig enormt, kacklande, dumma, hormonstinna idioter. Deras sätt att tänka och agera var avskyvärt tyckte jag, jag blev bestört och äcklad. Deras åsikter, oj, oj... Genus... det ordet existerade inte. Det var helt okej för pojkarna att kalla flickorna än det ena, än det andra... det var okej för killar att plåga varandra fysiskt och psysiskt... ingen mentor, inga föreläsningar, inget alls... inget som fungerade, lärarna tog inte på sig den rollen. Jag drog mig undan, satte mig ofta i bibloteket för att slippa se alla äckliga människor.... Visst, jag var en bohem utan dess like... åh det är jag glad för, glad att jag inte deltog i deras spel....
Jag sitter inne med en del, å låter det så förbli, vill inte riva ner din illusion och din prakt, nä, jag bara ler, du ser aldrig i mina ögon, du ser aldrig min avsky... Men det var du som förstörde mig...
Vad tycker du?
Trackback
