So sick of the hobos always begging for change
I don't like how I gotta work and
And they just sit around and get paid
I hate all of the people who can't drive their cars.
Bitch you better get outta the way
Before I start falling apart

I hate my job, all of my rich friends
I hate everyone to the bitter end.
Nothing turns out right, there's no end in sight
I hate my life!

How come I never get laid, nice girls always lose.
How could she have another headache
There's always some kind of excuse
I still hate my job, my boss is a dick
"I don't get paid nearly enough
To put up with all of his shit"

I hate my job, all of my rich friends
I hate everyone to the bitter end.
Nothing turns out right, there's no end in sight
I hate my life!
Yeah!

So if you're pissed like me
Bitches, here is what you gotta do
Put your middle fingers up in the air
Go on and say fuck you

I hate my job, all of my rich friends
I hate everyone to the bitter end.
Nothing turns out right There's no end in sight
I hate my life!

So much at stake, can't catch a break
I hate my life
No, it's nothing new, "it really sucks to be you"
I fuckin hate my life!

FUCK (theory of a deadman)

 

 

 

Hon kunde öppna dörrar, en färdighet, bra att ha

 

Men när det sedan började dra kallt var hon oförmögen att stänga dem

 

och det drog allt kallare

 

hon frös alltmer

 

huttrade och kved

Vålnaderna i gruvgångarna, de kanske aldrig ville dig något ont, kanske var det de där citronfjärilarna du förtjust höll i din hand som förgiftade dig, du kan inte veta...

 

Låtsas inte som om du vet när du inte gör det, du kan inte blåsa bort moln och inte kan du få dina blommor att överleva, så skryt inte om dina gröna fingrar, de är de svartaste jag sett, förmodligen svårt brända, men ändå... Du behärskar inte eld, så varför leka med den, blev du inte varnad, såg du inte skyltarna? VA?

 

...jag kan ha förlorat allt

 

men när solen går upp är vi långt härifrån så jag håller huvet kallt

du och jag har ingenting å vi kan inte knäcka varann

vi måste inte hålla tankarna klara

 

Du å jag är inge vidare bra men jag kan inte säga nej

jag kanske rentav behöver dig

 

Photo: Perry Gallagher , text: L.Winnerbäck

 

i mina noveller var hon alltid svag

 

Han, hade aldrig några känslor, så därför hade han inga krav

 

 

 

Allt var sorgset men vackert och månen var oftast full, nu skriver jag inte mer, det var länge sen

 

Nu lär jag mig låtar på min gitarr, nu är jag svag och jag har glömt hans namn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att alltid gå lite för långt och att aldrig riktigt komma iväg

som att sitta fast mellan två kapitel

frustrerande, tröttsamt...

 

 

När vi var barn lekte vi farliga lekar,

nu ser jag hur vi flydde och brände oss om vartannat

När vi blev äldre lekte vi med döden

som om den vore ett sällskapsspel  

Vi smekte ragg fastän det var fel

 

Våra synder kunde inte längre kallas streck

våran flykt ledde inte längre bort 

jag tror jag drunknade

jag tror en del av mig dog

Du låtsades aldrig se,

det såg jag på det leendet du log

 

 

 

 

Men ändå är det alltid hon som hamnar i trubbel, alltid hon som plötsligt är mitt i en konflikt utan att själv ha en aning om det, tills hon får en smäll över käften, den gör alltid ont och hon är alltid lika förvånad...

 

Detta fenomen blir allt vanligare, å då hon anser sig själv vara den mest fredliga och konfliktlösande själ på mils avstånd gör det henne fundersam, fundersam och  frustrerad...

 

Går det att bota? Är det en diagnos? 

 

Det var ingen sten, det var mitt hjärta, men visst, det är lätt att ta miste på, de sjunker likadant, lika ihärdigt båda två. Men att kasta det i havet känns såhär i efterhand onödigt, jag blundar när jag dyker, hittar sällan det jag söker, å andra sidan trivs jag vid havet, jag antar det är där man hittar mig nu, sökandes i blindo... 

 

 

Slut dina ögon Maria, inatt håller jag om dig tills fåglarna tar vid med sina sånger, de sjunger för dig Maria, om trygghet och frälsning. jag håller om dig och kanske gör det mindre ont, det är mitt syfte vart fall.

viktigaste medlen för dramatisk framställning

 

Men hennes mimik var kontrollbart platt, grå, eventuellt en viss ton av svart, ngt hon hade jobbat med under åren, för att behålla en slags vision av kontroll. Det döljde stormen, kalabaliken som störde och nästintill hennes mani.

 

Tills det tog över och blev en sjukdom, en parasit och en diagnos... och hon befann sig i början av cirkeln igen, för där fanns ingen kontroll, nu var hon lika hopplös, dessutom med en demon som ständig följeslagare. 

 

Att alltid mura in sig själv i ett hörn, tröttsamt i längden, förödande för friheten som längtade ut Hennes själ var dock i uppror, yrde och ven, exploderade i eldiga röda nyanser, lade sig för att vila i kallt blått sken, föll i kolsvart avgrund, slet sig loss med öronbedövande skrik, röjde och söndrade som en orkan. Hon BEHÖVER ingen dramatisk framställning, fastän det vore läkande, fastän hon skulle verka levande i sådana fall, det HADE fallit henne i tanken, det bör erkännas... det bör faktiskt erkännas!

  

Vindarna från norr kommer med hysteriska visor, storslagna färdberättelser om irrande upptåg...

 

Men, de är alldeles för hårdhänta, stannar för länge på en och samma plats, skriker sig hesa och ibland tröttnar man...

 

Ibland vill man bara dra sig undan...