...långt bort från dom fina sallongerna




Jag önskar jag kunde passa in, dra in magen och klämma mig förbi allt som är svårt, men jag har min stolthet, jo jag har lite kvar och den försöker jag vårda ömt, fast du kallar det dåraktigt, till viss del har du rätt, men jag ser det inte som något dåligt!

Jag borde sitta på nån klippa och tänka över allt dethär, framförallt så vill jag slippa, att bli kär, igen!

 
Mina heliga ideal...

Tiden innan man lärde sig klockan fanns ingen tid, ibland kunde man höra vuxna prata om att tiden går snabbt, att sätta det i ett sammanhang var omöjligt eftersom tiden inte är på riktigt, allt bara flöt på, snabbt, långsamt?

Tiden när klockan var något som tickade, hela tiden i samma takt, som ett slags instrument man i längden lär sig att leva med eller som gör en galen. Tiden när man lade sig när man var trött, åt mat när man var hungrig och sprang när man hade spring i benen, tiden utan tid... 

Det är inte tiden som får oss att åldras, det är syret, förslitningarna och kraften det tar att leva, tiden är oskyldig för den existerar bara i vårat  huvud, som en destruktiv ond kraft, ngt vi försöker springa ifatt. Det låter dumt att springa ifatt ngt som inte finns, eller hur! FRAMFÖRALLT är det dömt att misslyckas.

Dömt att misslyckas som så mycket annat...

(bild:okänd)

Min Kerub, du sliter fjädrarna från mina stackars påfåglar, det verkar dumt men vad vet jag, ingenting. Dom klär dig trots allt. Du krigar för mig, det är stort, tillåt mig få kamma din man och polera dina horn, finns inte så mycket mer jag kan ge dig, har inga ägodelar, inget guld och vad skulle du med det till...

Det är ingen slump, det här med cirklar... bara så du vet!

Livet är fullt med cirklar, i alla liv vi någonsin haft, och den stora cirkeln som omfamnar alla de små, hursomhellst, ingen slump, ganska enkelt... tänk bara efter!

  


Det är kyligt här, att gömma ansiktet i en stor sjal har sina fördelar, som sagt, det är kyligt här. Här hittar vindarna in och blåser ut alla ljus, jag vet det är mörkt nu, att du inget ser, känn efter vart jag står och treva dig hit. Jag kanske inte har nån värme, men vi kan frysa ihop under stjärnorna, vi kan lägga oss i snön och domna bort... 

/ Aftonstjärnan

Dessa arga hovstamp
de kanske ville säga dig ngt

HAR DU NÅGONSIN TÄNKT PÅ DET

Änglar som skär i sina kroppar, förtvivlade skrik och uggiven gråt, ett eko av djupa, rostiga andetag i svarta, svarta salar där bara blinda tycks se. I dessa salar finns inga trappor, i dessa salar finns bara ihålighet och där släpas tunga vingar som inte längre orkar lyfta. Där står hoppet och pressar mot kall, ojämn stenvägg.

Dessa salar var engång magnifika, präktiga och så vackra att inga ögon kunde dölja sina tårar, ingen kunde gå så oberörd genom dem och ingen varelse skulle någonsin kunna glömma som engång sett, som engång vistats, kännt, berört och upplysts. Det finns inga ord som kan förklara, salarna levde i sig, de glänste och sprakade, skrattade och sjung. Där fanns ingen överhet eller kyla, där blev fiender kamrater, där hördes vingslag, där virvlade änglar i luften och gungade uppspelt på enorma takkronor.

Men det var länge sedan nu, ljuset kan inte längre hitta in, nu krälar demoner efter fuktiga väggar, olyckliga de också, bedragna, förlorade, förtappade. Vissa vackra, andra groteska. Ibland och plötsligt hamnar några i luven på varandra och det fräses och spottas, klöses och likt en tuppfight yr det fjädrar omkring... lika plötsligt blir allt helt, helt stilla och aldrig så tyst igen. Sårade drar sig undan mot ngt hörn, lägger sig ner och blundar uppgivet medan blodet stelnar, medan smärtan dunkar och melakolin omfamnar, någon slickar upp blod som spillts med hetsig tunga. Ingen gråter, inga tårar finns kvar, inget hopp återvänder. Ingen tror, vad skulle de tro på?

Vissa minns, ngt vackert, för länge, länge sedan, som i en dröm, eller var det bara fantasier... de försvinner, som dimma

Han började det nya året, återfödelsen, med att bryta varenda löfte, då var det gjort, lika sedvanligt varje år och lika lättsamt som att bryta torra småkvistar till kvällselden under fisketurerna, de som borde bli av oftare än de i själva verket blir, de som målas upp i löften, lätta att knäcka...

Det var väll bara det

'
(bild: Yveline)