Jag har sökt mej själv som det ju heter att man ska
I sprit, musik och kvinnors blick
Jag tänkte att dom kunde säja vem jag va
Ska jag berätta hur det gick?
Jag som trodde jag var heligt UFO och profet
Ett missförstått geni Unik i ensamhet
Jag var samma gamla lea skrot och korn
Som vem som helst som är ute och ror

Jag fann mej själv en dag
Jag hälsade så blygt
Försökte flitigt konversera mej
Men vad hade vi gemensamt mer än nåt betyg
Jag tog adjö och tack för mej
Åskan kröp Allt mera kvävande blev dan
Jag rodde in till land tog bussen in till stan
Kanske möts vi i ett tunnelbanestopp
Om blixten slår ut någon propp / Sundström

Hon som vandrar under jorden och sträcker upp sina händer i skyn, hon med grus i ögat men ser ändå...

hon förklaras enklast så!

Sopa upp de sista barren på golvet
packa upp platt tv:n från kartongen

en ny era träder i kraft och en epok dör tillsammans med bubblorna i kristallglaset


en sista tillbakablick, sedan uppfyller vi oss själva



...och det var tur att en stjärna föll ikväll, hur hade vi annars klarat oss?

Eftersom stengolv är kalla så bar hon alltid toflor, något förstora, något slitna, men deras syfte var att värma och det gjorde dom då någorlunda bra, dom fick duga helt enkelt. Vinet var slut, hon smuttade på konjak och kedjerökte hela dagarna. Vinet var slut och det vore nog på sin plats att be någon köpa nytt, eller göra det själv, den tanken hade slagit henne. Det innebar visserligen att gå ut, kanske någon skulle nicka åt henne och hon skulle bli nervös, var det någon bekant eller bara en som gick och nickade åt folk på gatan, borde man stanna, nicka tillbaks eller räckte det med ett leende. Med den stora solhatten kunde man gömma sig i. Men det var opassande för det var ingen sol ute.

All denna oro gjorde henne trött. Beslutet att stanna inne var ett faktum och hon slappnade av och tände en cigarett. Sög in varm rök, lät den ringla ut mot sin spegelbild, varav den sökte sig åt sidorna när den nådde spegelns yta. Att inte äta på tre dagar kan få vilken klänning som helst att se slapp ut, dra åt snörerna lite mer, fukta läpparna med konjak, några sensuella rörelser och ingen kunde påstå att hon inte var vacker. Påsarna under ögonen sminkades bort.

Citronmellis alla pratar om dig...

...och det är en synd att bli kysst av satan i guds vackra hus, ja det är en skam du får bära med dig livet ut. Det är en synd så stor att visa naken hud och släppa ut sitt hår i dessa vidunderliga salars dunkla vrår. Vad gjorde du ens där, du är knappast frälst, tyst! Du har ingen talan, nu är det som det är...

Rostat stål runt sårig handled och en kätting kring din ömma hals, du ska straffas för kättjefullhet, för trollmakt, för din brist på karaktär och sans. Slut nu hårt dina händer samman, det hårdaste du kan, be till herren ovan där, be till skaparen och fadern i din vanmakt och misär. Gråt dina tårar för honom, för din svaghet och allt ont, kanske du blir bönhörd och får tillbaks din ljuva jungfrudom. Kanske sker mirakel även för en nattfjäril som dig, kanske finns det hopp men inte om du frågar mig... 

Jag föraktar dig din sköka, du borde stenas tills du dör, du borde piskas sönder, fast vad ska det va lönt? Inget kommer hjälpa din förtappade själ, så spring din väg, göm dig, visa dig aldrig här, aldrig mera här...



Citronmellis alla pratar om dig och jag undrar hur du mår, lever du, har dom läkt, dina sår?  


Minns du kvinnan, hon nere vid vattnet som vi gick till när vi var små, hon som spådde i händer och talade med fåglarna, alla fåglarna, du var rädd, du sa att hon såg. Hon pratade om ögon och jag förstod aldrig då, men nu har jag sett dom, isande blå. Hon sa att mitt hjärta skulle stanna och nog var det så, ja nog var det så. 

Jag blev fängslad och torterad av självaste major, han kallade sig befäl och bar på ett storhetsvansinne som självaste Qin Shi Huangdi. Men inga murar i världen och ingen terrakottaarme kunde avstyra från vägen och ödets stjärnors sken. 

In i en famn sprang jag efter en dåraktig flykt som var kall som vinterjärn i handen, som en vak på nattfrusen sjö. Jag trodde jag var vilsen, ändå fanns han på min väg som en skulptur, ett ålderdomligt träd, han svepte in mig i sin kappa, sen stod vi bara där, hur länge? Kanske en tidsrymd, ett ögonblick, vem vet. Nysnö kom och smällte bort med alla tårarna som runnit, med pudersnö återvände mitt skratt, det slutade att svida. Iskristaller runtomkring började sakta i nattskenet spira.

Jag är under beskydd nu, inget ont ska mera hända...