Citronmellis alla pratar om dig...

...och det är en synd att bli kysst av satan i guds vackra hus, ja det är en skam du får bära med dig livet ut. Det är en synd så stor att visa naken hud och släppa ut sitt hår i dessa vidunderliga salars dunkla vrår. Vad gjorde du ens där, du är knappast frälst, tyst! Du har ingen talan, nu är det som det är...

Rostat stål runt sårig handled och en kätting kring din ömma hals, du ska straffas för kättjefullhet, för trollmakt, för din brist på karaktär och sans. Slut nu hårt dina händer samman, det hårdaste du kan, be till herren ovan där, be till skaparen och fadern i din vanmakt och misär. Gråt dina tårar för honom, för din svaghet och allt ont, kanske du blir bönhörd och får tillbaks din ljuva jungfrudom. Kanske sker mirakel även för en nattfjäril som dig, kanske finns det hopp men inte om du frågar mig... 

Jag föraktar dig din sköka, du borde stenas tills du dör, du borde piskas sönder, fast vad ska det va lönt? Inget kommer hjälpa din förtappade själ, så spring din väg, göm dig, visa dig aldrig här, aldrig mera här...



Citronmellis alla pratar om dig och jag undrar hur du mår, lever du, har dom läkt, dina sår?  


Minns du kvinnan, hon nere vid vattnet som vi gick till när vi var små, hon som spådde i händer och talade med fåglarna, alla fåglarna, du var rädd, du sa att hon såg. Hon pratade om ögon och jag förstod aldrig då, men nu har jag sett dom, isande blå. Hon sa att mitt hjärta skulle stanna och nog var det så, ja nog var det så. 

Jag blev fängslad och torterad av självaste major, han kallade sig befäl och bar på ett storhetsvansinne som självaste Qin Shi Huangdi. Men inga murar i världen och ingen terrakottaarme kunde avstyra från vägen och ödets stjärnors sken. 

In i en famn sprang jag efter en dåraktig flykt som var kall som vinterjärn i handen, som en vak på nattfrusen sjö. Jag trodde jag var vilsen, ändå fanns han på min väg som en skulptur, ett ålderdomligt träd, han svepte in mig i sin kappa, sen stod vi bara där, hur länge? Kanske en tidsrymd, ett ögonblick, vem vet. Nysnö kom och smällte bort med alla tårarna som runnit, med pudersnö återvände mitt skratt, det slutade att svida. Iskristaller runtomkring började sakta i nattskenet spira.

Jag är under beskydd nu, inget ont ska mera hända...