Mommy, can i go out and kill tonight?


om du undrar.,...

...Om hon uppnår något undrar du =/

Inget alls faktist, inget alls

Det är hon alltför oförmögen för


Jag gömmer mig för människorna inte därför att jag vill leva ifred, utan därför att jag vill gå under i fred.

Jag gömmer mig för människorna inte därför att jag vill leva ifred, utan därför att jag vill gå under i fred.
/Kafka 


Kollapsen blev snart ett faktum...

Det var tämligen enkelt, som att hoppa från femman ner i iskallt vatten, hoppa, eller bli knuffad av en lätt vindpust, vilket som. Kollapsen blev snart ett faktum.

På femman står andra på tur och väntar på en lätt bris, samma kalla, svarta vatten gapar mot dem, men de ser aldrig varandra ty självupptagenheten med att gräva sly i botten är kolosal.

Kolosal och helig!


Men ur ett annat perspektiv...

... är det globala mörkret, en slags gemenskap


GEMENSKAP - ytterst viktigt i ett samhälle



Gå förvirrat omkring i ett ljus som gör mig yr


När man vaknar utan ångest

Då gäller det, slita hårt för att få tillbaks känslan och förlora sin fokus igen

För hur lever man utan skärseldar, vad gör man, hur klär man sig, vilka tv program passar sig?

Hur andas man utan det där trycket på bröstet...



Vi får hoppas att allt snart är återställt

Till dess

Gå förvirrat omkring i ett ljus som gör mig yr



Mitt mörkerseende är nämligen väl utvecklat


Att följa modet, måste vara den mest meningslösa sysselsättningen som finns...


... eller handlar det om ett zebrafenomen, för att överleva i vildmarken menar jag...



Som en öppen bok på ett främmande språk, vad ska det va bra för?



Nu ligger de bara där, bitarna

som en öppen bok, på ett främmande språk

jag tvekar ett ögonblick, men bestämmer mig för att återkomma

Som med så mycket annat




didn't i...


Det är allra minst en morgon och tusen mil försent...

Här sitter jag
blandar bokstäverna i mitt namn i ett glas rödvin
rör om, smakar och funderar

MEN, jag har aldrig varit någon vinkännare
och det här smakar unket
dricker ändå,till sista droppen
som en duktig flicka, förtjänar en stjärna i kanten

för så mycket, eller hur!

För att jag aldrig sa något, för att jag höll tyst
För kvävda tårar och varsamt stängda dörrar
För alla ljus jag blåste ut, för att du var rädd för eld

För sönderbitna naglar och de kaktusar jag lyckades hålla i liv
För nätter jag vakade mig igenom och dagar jag gömde mig för

Jag antar jag förtjänar ett diplom av något slag,

För alla rökringar ingen såg
För alla gånger jag lycklats försvinna eller fly
För ogräset jag sådde alla dessa vårar
För det spel jag spelat och de reaktioner jag fått
För de dagar jag orkat visa mig för folk

och för att jag aldrig varit rädd för min egen skugga





På drift...

Nöter asfalten i min gamla hemstad
Här tycks det som om varenda liten vrå upptar frekvenser från mitt liv, band spolas tillbaks och bilder blir påtagligt levande i en slags overklighet men de har absolut en trägen förmåga att få min mage att vända sig... 

Det blir i viss mån övermäktigt och jag förstår inte riktigt hur jag hunnit tassa omkring överallt
Inga storslagna berättelser jag skulle dela med nån annan, men tankar jag engång tänkte föds på nytt, som om de bara stått utanför dörren och väntat på ett "välkommen in" igen. Bara det att så mycket bara är minnen, så mycket aldrig någonsin kan komma tillbaks, andra saker vill jag stänga, det förgäves naturligtvis! 

Vi kanske försöker oss på en försoning, vi kanske försöker reda ut någonting, jag vet inte och jag vet inte varför jag kom tillbaks.

De händelser man minns, är det de som talar om vem man är idag eller vem man var igår?

varje dag är som en rundtur i en gammal film, förvirrande minst sagt, kan inte komma på nått bra som hänt sen dess, beklagligt. 



och jag antar...

... att allt hon ville här i livet var att någon skulle ge henne månen



och jag förutspår...


... att hennes vilja snart dör ut




Allt tycktes svårt och dessa tankar som omfamnade (läs:kvävde) henne som om de aldrig skulle få se henne igen...

Svårt att veta

Om världen blivit galen, förblivit lika galen som den alltid varit eller om det i själva verket är hon som blivit galen, eller alltid varit galen. Om båda blivit äldre, visare och hand i hand hysteriskt skådat eländet och för att överhuvudtaget överleva verkligheten, så som den nu faktist är och ser ut, finns inget annat alternativ än att hänge sig åt galenskapen...

Svårt att bestämma

Om man ska medicinera bort den, tanken och bitterheten som kommer från verklighetens slagfält, eller omfamna den, hänge sig och ägna sig åt striden...


Hon är av denne natur att det icket går att blunda av fri vilja, hon kan inte ha munnen full av blod som smakar vanilj, det går inte...

Men gud ska veta att hon försöker...


Medusa, hjälp mig Medusa...

 

Jag tror du vet ungefär hur det känns...

I get awesome...

                




Men Förvånadsvärt tycktes inte den genomsnittliga skaran hålla med henne, inte alls faktist. Detta, tog hon naturligtvis inte någon som helst notis över. Att hon blev odräglig, fientlig eller för den delen kladdigt inställsam förväxlade hon storartat med social begåvning och hög intellektuell framtoning. Hon sneglar bestört på överberusade krogbesökare och muttrade ngt om patetiska fyllesvin alltmedans hon snubblade  över stolar och spillde öl på sin blus för femte gången den kvällen, som faktist var rellativt ung ännu. Detta skyllde hon på sina medressenärer. Uppskrapade knän, zatans hala skor. Alla svarta skämt som folk inte kunde ta, förfärligt vad dålig humor denna stad har. Opassande, mindre önskvärt, skandal... men hon var awesome, alla andra är idioter!


Kiromanti

Hennes livslinje är av på mitten, defenetivt av på mitten, även om den är svår att tyda som allt annat i hennes liv... Hon vidrör sällan någon med sina händer, det är som att blotta sin själ, om någon sårat henne undviker hon beröring i högsta grad, det kan verka som om hon är kall men jag skulle kalla henne känslig. 


Månsken Peggie

Jag ska fånga den åt dig Peggie, den och lite till
Jag tror att den är äkta, Jag ska ta den om du vill
Jag ska ta den, fånga den och lägga den kring din hals
Du får värma mig sen, för vattnet är så kallt...  / magnus Lindberg <3


Packar, det som behövs, kedjeröker och kastar pengar i sjön, billigt vin och destruktiv fylla, Lindberg och drömmar som brister som strängarna på en felstämd gitarr... 


Du är ynklig och inte mycket att ha...

Ett lätt illamående över livet, en dispyt som går överstyr och det är en svår konst att försöka straffa livet i sig då man är en del av det, ja, i själva verket det mest närvarande i sitt eget liv. Alternativet är att skapa ett tomrum, försöka iallafall. Vilken metod man än tillämpar och hur mycket man än ifrågasätter (läs:kritiserar) livet så kan det inte sluta i annat än i ett misslyckande.

Avståndstagandet, det är här det kommer in i bilden, ett arbete i motvind, dålig lön för mödan och vilsenheten blir ett faktum.

Vilsenhet, ett sätt att lura livet och triumfen är ett faktum. I dessa rum kommer man så nära segern som det går alltmedans man sakta tinar bort, löses upp i universum och fångas av svarta hål, svart energi som tackar för måltiden.

Hur dessa snirkliga vägar tog dig hit har du förvisso ingen aning om, att det var dina egna ben som varsamt trampat upp stigarna är svårt att föreställa sig, men så är fallet, din dispyt, minns du den? Du borde minnas för du tog stillbilder, miljoner bilder i gråskala som du prydde väggarna med. du hade kunnat doctorera i ämnet. 

Det låter inte sunt det här, men jag antar att du inte är en renlevnadsmänniska, jag antar att livet blev för svårt och gjorde för ont, nålarna du satte upp bilderna med stack även dig själv, inte sant!  

Du har rätt, du är ganska tarvlig. I vissas ögon oanständig, du har svårt att erkänna dinna misstag inför publik men du dränker dig själv med dem när du är ensam, ingen bra egenskap det heller. Du är sannerligen en rätt så misslyckad och patetisk varelse som inte duger till mycket och antadligen skulle den här världen klara sig ypperligt utan dig. Det här är ingen hemlighet, ingen shock, inget förvånadsvärt.

Ändå har livet valt dig, ni har engång i tiden slutit en pakt, i den stod det aldrig något om blomsterängar och vackra solnedgångar men du skrev ändå under. Du viste inte vilka som skulle bli dina medressenärer men ombord klev du, inte med lovord att aldrig synda, aldrig fela, du lovade i princip ingenting så livet beskyller dig inte och du bör inte beskylla livet...

Tänk på det!

Plötsligt gick det upp för henne att hon aldrig varit älskad...

Inget utbrott, inget hon slog sönder...

Men det han sa krossade något i henne och han kunde inte ens se henne i ögonen när han sa det, hon vet att hon aldrig kommer kunna laga det där igen, det som förstördes i henne. Han var aldrig perfekt men hon älskade honom mer än hon älskade sig själv...


De som gör det med stil...

De föll, en efter en, tusen tillsammans, de föll och lade sig tillrätta på marken. STORHETSVANSINNE, de har storhetsvansinne... Nej, nej, de bara ger upp och det råkade vara vackert, de kapitulerade och de gjorde det med stil. Släppte bara taget och valde att födas på nytt. 


 
Kvinnor, dessa naturliga kvinnor, så vackra, otroligt vackra, SE DET!



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0