Hon återkommer... igen och igen och igen och....

Hon gillade det tomma rummet
då fanns det mer plats för henne

Inget annat kunde dra till sig uppmärksamheten
bara det att ingen var där och såg henne dansa...


Ingen tar dig på allvar, ingen såg dina stordåd...

...
Men det låtsas du såklart inte om, du tar emot applåder som är menade för någon annan och i ditt tacktal som blev en enmansdialogisk hyllning till dig själv fick du en å annan att i missförstånd eller eventuellt i medkänsla applådera osäkert och le snett. Det levde du sedan på i en evighet, för det var det enda du såg men knappast det enda du misstolkade.

Nåväl, ditt storhetsvansinne förde dig trots allt frammåt, din tro på dig själv gav viss framgång, du är bra på marknadsföring och du går på din egen reklam.

Jag blir mest bitter på ditt pretentiösa sätt att slå dig fram i livet, jag blir knappast eggad av dig. Söker bara efter din skugga som i ett tappert försök att hitta ngt som är värt att se. Din skugga är stum och svår att hitta.

I skolan hade jag svårt att koncentrera mig på lektionerna, vem kan koncentrera sig på diverse skolämnen när en levande människa, lärare, står framme vid altaret (svarta tavlan) och agerar... Jag koncentrerade mig istället på personen i fråga och dess spel. Försökte läsa av läraren, se saker, iaktog och ställde mig frågor som jag gjorde mitt bästa i för att få ett slags svar från mina förvirrade tankar. jag kom till slutsatser, blev känslomässigt berörd men höll mitt tydliga avstånd. Utifrån det jag såg och upplevde kunde jag emmelantid få en viss klarhet i de stackars människors liv och leveende, tragik och lycka. I dag kan jag med närmare eftertanke konstatera att mina iaktagelser och slutsatser förmodligen var av falsk karraktär, men vem vet? 

Tankarna var vitt skildra beroende på person såklart, men återkommande frågor dök alltid upp. Jag studerade kläderna, det var väll grundläggande, utifrån det kan man få reda på mycket, kläderna i sig sa inte destomer, men de små detaljerna avslöjjade  (med hjälp av min fantasi bör påpekas) ett och annat.

Rangordningen och konflikter lärare emellan i hönshuset var intressant att följa. Nä, annars kände jag mig inte alls hemma i skolbänken, det jag ville ta reda på det tog jag reda på för egen hand, svårare är det väll inte. Eleverna i skolan störde mig enormt, kacklande, dumma, hormonstinna idioter. Deras sätt att tänka och agera var avskyvärt tyckte jag, jag blev bestört och äcklad. Deras åsikter, oj, oj...  Genus... det ordet existerade inte. Det var helt okej för pojkarna att kalla flickorna än det ena, än det andra... det var okej för killar att plåga varandra fysiskt och psysiskt... ingen mentor, inga föreläsningar, inget alls... inget som fungerade, lärarna tog inte på sig den rollen. Jag drog mig undan, satte mig ofta i bibloteket för att slippa se alla äckliga människor....  Visst, jag var en bohem utan dess like... åh det är jag glad för, glad att jag inte deltog i deras spel....

Jag sitter inne med en del, å låter det så förbli, vill inte riva ner din illusion och din prakt, nä, jag bara ler, du ser aldrig i mina ögon, du ser aldrig min avsky... Men det var du som förstörde mig...

Människans stora uppgift på jorden är att hitta något meningslöst och få det att verka ytterst viktigt, sedan ägna hela sin tillvaro åt det (kan även kallas tidsfördriv, men säg det inte högt)


Lägger mig på rygg, blottar magen och förväntar mig medkänsla samt smekningar på kinden, i min dekadenta tillvaro dyker såklart ingen upp, världen blir bara upp och ner, ja det är väll det enda som sker...




Kanske sipprar det ut ljus ur hennes ögon en dag, men inte idag...

Hon vet hur man skriver långa mossiga brev, hon har även lärt sig att skrynkla ihop dessa då storhetsvansinnet och ömkligheten förvandlas till en påfrestande oduglighetskänsla tillika paranojja. Hon vet hur man påbörjar romaner och fingrarna känns lätta när de studsar fram å tillbaks, upp å ner på tangentbordet, hon känner igen den bittra smaken när det geniala plötsligt bara ser tarvligt och konstrat ut och allt blir pinsamt och helt olyckligt förfärligt tragiskt.

Hon kan under press slänga ihop en oljemålning som det gnistrar om, men hennes obeslutsamhet och tankemönster skulle även få henne att sitta med samma målning i ett år om möjligheten fanns.

Hon VET hur man klär sig snyggt, tro inget annat, men hon går helst naken och varför köpa årets bikini när man oftast badar näck i en skogssjö. Hon har mossa under kängorna för kängor längtar efter skog, varför ha klumpiga kängor på asfalterade vägar? Eller, varför inte, om det ger en doft av mossa? Kanske sprider man några frön som fastnat under sulan, kanske världen blir vacker! 

Hennes värld är vacker och tragisk, den är sorgsen och den blöder, hon värnar dock om det blödande och bandagerar ömt, rår om och beklagar. Hon skrapar bort skorpor för att komma åt med tvål och vatten. Fula ärr på huden ser ut som slingrande stigar med lite fantasi, med lite inbillningsinsikt som hon faktist har. Så det fula blir vackert, för stigar som man kan gå vilse på är underbart vackra och där nånstans fumlar hon mellan fägring och tragik , mellan vemod och fjärilsvingar i en röra, i ett kaos. Slingrande moln ovanför hennes huvud gör inte saken lättare, inte tankarna mindre lätthanterliga. Moln kan man nämligen sitta på, hoppa på, röra om med fingret som i en bunke med grädde, eller kan man? Herre gud! Vad är fiktion och vad är påhittat, finns hon ens eller är allt bara tankar tänkt av någon annan, jag menar, har någon SETT henne, verkligen sett? är det tankar tänkta av henne själv och som vanligt tappades den röda tråden (som om den ens fanns)...
 




they're coming and take me away hahaaa

Luktar jag illa?
varför ska små svarta flygfän envist och träget landa på mig?
Hela nätterna....

Jag har för första gången i mitt liv dödat insekter större än myggor´med flit (men inte utan medkänsla för offrena), jag är en mörderska som börjar få kläm i att rulla ihop en tidning och mosa ihjäl de små liven. Skam, verkligen, allt liv är heligt och jag är en usel människa som inte låter dem leva vidare. Men jag har öppnat fönster och försökt valla ut dem med det som tillslut blev mitt mordvapen. Kropparna, vissa massakerade, ligger utspridda lite här å där, vart de dräptes, där har de även lämnats åt sitt öde. Förutom kroppen jag mosade på datorn, den petade jag bort (inte med händerna, rör inte döda kroppar, inte sådana jag själv dödat iaf) med en tidning, tror bestämt det var grannens Trädgårdstidning som hamnat i fel brevlåda åh som jag bha tog, för visste inte säkert om det var grannens eftersom de inte har några namn på sin låda. Herre gud, hon dödar med tjuvgods, den lilla zatans häxa... 

FÖRLÅT MIG FÖR MINA SYNDER!

Förlåt för mitt vansinne, för mina tamliga ursäkter, förlåt små flygfän...

Eller varför förlåta, vad är det för idioti, vad är förlåtelse egentligen värd, handlingar ger konsekvenser, vissa´av god karaktär, andra av ond innebörd. étt förlåt är bara ett sätt för offret att gå vidare, förövaren har ingen glädje i att bli förlåten. Den vill bara säkra sin framtid för diverse konsekvenser.... eventuellt yrar jag nu... jag vet inte, för jag borde sova för länge sen, ngt tar dock upp mina tankar, behöver inte vara flygfäna.

Förlåt aldrig mig, men försonas gärna med tanken på att jag är en försjunken, dum bohem, sån är jag ...  och borde brännas på bål eller nått, jag borde starta en eld....

...men hon borde även sova,


Jag kan nog verka lite låg å sådär, men det är bara som jag är... (jag och min smärtkropp)


varför mode, utseende, skor, kläder, smink, frisyrer, bilmärken etc är så glorifierade och viktiga i västvärlden eller moderna samhällen måste väll bero på att vi är så styrda av normer, vi är brickor i ett spel som sliter för att bygga upp något underland, som små arbetsbin...  Vi är så pass fängslade i det liv vi fått att vi måste ha något att styra över, som att byta frisyr, vi känner oss fria en liten stund och förtränger den gnagande känslan om att allt egentligen inte står rätt till.

Ska det vara såhär, ska man kliva upp i ottan varje morgon och slita i 8-9 timmar utan att tycka det är ngt konstigt med det. Hur hjärntvättade kan en befolkning bli? Hur kan detta ses som hedersamt och moraliskt och vem kom på ordet arbetsmoral? Slavdrivaren själv kanske? 

Jag ser just ingen skillnad på ett gäng kreatur och oss... små små vinster får oss att bryta nacken, för vad...

Blir nästan förvånad att det inte är slaktvärde på människan? Eller är det? Vi producerar nog bäst som levande ändå..

Ett supersamhälle och befolkningens lidande, varför? Hur? När?  jag förstår inte riktigt meningen med allt, ska man yngla av sig för att berika det här skitsamhället med fler arbetsmyror, slavar, för att vi blivit matade med att det är meningen med livet, åh lite mening vore trots allt trevligt, skit samma att vi föder ungjävlarna i vårt hemmabygge till slakthus... 

Dårarna, de på mentalsjukhus är nog de enda med lite förstånd trots allt... Vissa upplever omvärlden lite som den faktist är, Hur många bipolära personer fanns i människans tidigare historia?

Vi tar sakta (allt snabbare) livet av oss själva i en destruktiv vardag av damm och grus i ögonen. 

Man borde sluta tänka, men det är skitsvårt!






året var 1982...


Väldigt spontant sätter jag på tv:n samma tid varje dag...

Okonstlad funderar jag över hur jag ska tillreda min kopp te som jag dricker ur samma kopp, den Stora från Indiska, bör jag ha honung för min förskylning, skippa mjölken och ha socker, tepåse eller löste... varje dag tar jag likadan tepåse och blandar det heta vattnet med en skvätt mjölk, oberäknelig som få... Inte det minsta allvarstyngd. Kanske lite blåögd, men det är en annan historia


RSS 2.0