Av någon anledning, fel sässong för jakt, fel sässong för att slicka på stolpar, men du gör det iallafall. Fel sässong för skorna du inte kan gå i, men din vingliga framfart passar ditt översvämmade innre och dina torra vinterläppar suktar efter honung men suger åt sig kemikalierna i läppstiftet som du glömt du hade, fel sässong, fel på alla sätt och vis.

Men inget i den här staden kan bli rätt, här får man lära sig att springa snabbt om man inte vill gå på en redan upptrampad stig med en granskande stenkastande skara, med fel skor är det svårt i fel sässong dessutom.

Men inget av det där spelar någon roll, du vet det va... 

 
som om jag aldrig vetat om den isiga vägen, som om...  

(Kom aldrig och säg att jag inte varnade för blixthalka, för det gjorde jag väll?) 

Som om jag inte gjorde allt för dig, som om...

 
(Din lyrik, så opassande, småskalig och ful)



(bild: L. Bentley)

eller viska i mitt öra hela natten...

Det sägs att varje snöflinga är unik, men i statistiken hittar man snödjup,
snömängd och mer därtill och jag undrar vad den enskilda snöflingan har med
saken att göra, den som är bedårande vacker och underbar på riktigt nära håll.
Den som smälter så lätt på din kind, den som fastnar och håller sig kvar i ditt
långa frostiga vinterhår.

sånt undrar jag över...

 

“Jag lever ett ynkligt liv och kommer utan tvekan – så pass mycket insikt har jag åtminstone – att dö som en hund”. (Kafka)

Att fejka sin egen död, bli begravd levande av ett gäng ynglingar och sedan skriva en bok om det 15 timmar senare när man tror att man vaknat, fast i själva verket befinner man sig i dröm nummer två, när man vaknat från dröm nr 2 och befinner sig i sin alldeles förstora säng  inser man att den genialiska romanide man hade bara är absurd och kvar, kvar är bara ångesten, kvar är bara den inristade satan ångesten...

... eller hur!

Vad drömmer ni om? Varför skriker ni på nätterna, varför SKRIKER ni er hesa? Är det era steg som skyndar upp och ner för trappan? Är det era pennor jag vässar emmelanåt?

Var det ni, i mörkret, var det ni, i kylan...




Eller har det alltid varit jag...

Krossa lyrica med silversked för bästa effekt och ta hela dagsdosen sammtidigt, ett glas rött vin, lite för julstämmningen men mest för den lena, yra känslan och torra eftersmaken som blandar sig med tablettpulver. Plötsligt kan jag reletera till värmen kring juletid och dansa med snöflingorna, fast uppe i våningen bland alla guldramar och höga fönster ner mot gatan och julstressen, som på film, fast utan prins eller manlig, snygg räddare inöden, men med två paket cigg, en oöppnad. UTAN julmusik men Beethoven på Spotify, fastän LP-skivorna vore att föredra, det känns fint iaf och jag lever.

2012, snart ett nytt år och snart dags att sumera 2011, oftast i kategorier. 2011 var året jag slutade sträckgråta men fortsatte att spy, små förändingar sägs visa en nya vägar. Slutade i princip helt med likör för att återgå till rött vin igen. Tror jag gillar färgen mer och glasen. Min gula undulat dog i början av året, hon var tam, satt på fingret och lekte med min ring med diamant, hon älskade att bli klappad under vingen, hade jag haft vingar hade jag försvunnit, flygit tills de inte längre bar mig, men hon försvann aldrig, hon stannade kvar, så skör och vacker som en grekisk staty. Begravde henne vid nyponbusken i parken där vilda fåglar sjunger och pratar hysteriskt om ditt och datt. Ibland inbillar jag mig att jag ser henne där, men det är nog vinet.