Känner för att trotsa och släpper ner nycklarna på bordet, men det gör bara ont, fruktansvärt ont och jag förmår inte att få bort känslan, obehaget, innan jag hysteriskt kastar dem på golvet medan jag flämtar efter luft...

Är det ungefär så det känns för dig åxå?

Dina attacker, vare sig vad de hade för karaktär eller egentliga syfte gjorde henne alltid bestört, kanske inte perplex i den grad hon inbillade sig, ty hon var faktist alltid beredd omän det kunde dröjja dagar mellan gångerna. Hon var beredd och det var till viss del hennes räddning men även hennes livs stora nederlag. Det formade hennes liv och hon blev något som du mer och mer störde dig på och som hon själv kom att avsky och med desperata ansträngningar försökte hålla avstånd ifrån.

Att du inbillade dig att det inte gjorde någon skada, snarare nytta är befängt, dina sorger och din ångest, du borde aldrig tippa dem på henne som ett slags farligt avfall du ville bli av med och att sedan kalla det för uppläxning och påstå att det gjorde henne gått, du vet, det förstörde henne.

Hon, till skillnad från dig såg sina brister i klart och tydligt ljus, hon till skillnad från dig ville förgöra dem och så nya frön och det gjorde hon, men i jord du sedan länge hade förgiftat. Besvikelsen av den ena döda plantan efter den andra gjorde tillslut hennes från början hoppfulla försök mer och mer ansträngda tills hon inte hade några krafter kvar. Något som du var snabb att påpeka, du kallade henne lat och bortskämd alltmedan hennes jord blev till aska.

Din besvikelse över henne var ett faktum, du var aldrig nöjd, det hon brann för kallade du för påhitt, nonsens och barnsliga drömmar, det hon tyckte var vackert, vad det än var, hatade du och avfärdade som tokerier. Hennes strävan efter förebilder var nog det som höll henne i liv, de hon fann var i din mening idioter, hycklare och knepiga bohemer. 

Det var inte så konstigt att hon var sjuklig och förvirrad, kanske var det så du ville ha henne, på så sätt var du alltid överlägsen, du kunde stoltsera med dina bedrifter, dina pengar och din omsorg, du kunde med aldrig skadat samvete klaga över hennes bortgjordhet, svaga karaktär och bristande omdöme. Att det var detta som gjorde henne viljelös och trött verkade ge dig mer kött till kvarnendu njöt av att se dina egna bedrifter bli stora och växa i skuggan av henne.

I hennes skugga tog du dig frammåt som en torped, Du luftade dina vingar och klippte hennes...

Varför kan hon inte lämna mig ifred, nu när hon ändå försvunnit...

Det kommer en tid då Stilnoct ersätter varma smekningar på din kalla kind, tryggheten och närheten från en annan kropp, ett bröst att vila sin panna mot, en vän att lösa korsord med tills ögonlocken blir tunga.

Det kommer en tid då du inte längre vill bli sövd, du vill sättas i dvala. 

Insikten

De döda har alltid vetat att de varit döda, du hade aldrig behövt oroa dig för dem, det var du som var förvirrad, det var det de försökte tala om för dig. Du tog allt fel, du trodde det var dem som behövde räddas när det i själva verket var du själv. Du behövde rädda ditt eget liv, inte deras, för de var redan döda.

Maniska perioder och depressiva episoder...

Hennes Lördagssysselsättning, studera biverkningar, intressantare än det i själva verket låter.

Skriva små anteckningar som blir till långa brev.

Gömma sig för förbipasserande, ty deras syfte kan vara av ondo, deras skratt (för visst skrattar dom, varför skrattar alla) riktning är dolt, men hon vet nog!

Fly, men vart?

Påbörja projekt, som aldrig någonsin NÅGONSIN kommer bli klara, deras egentliga syfte kan vara att ta ner henne på jorden (som om hon någonsin svävat).

Självdiagnosera, men vad är vad och vem är du, var är hon, vad är dröm och vem sa vad, hörde hon fel, finns det mer, finns något alls, är allt falskt, är något sant, vad är rätt och vad är fel, allt är skevt, allt är skevt, allt är skevt...

...Om hon uppnår något undrar du =/

Inget alls faktist, inget alls

Det är hon alltför oförmögen för

Jag gömmer mig för människorna inte därför att jag vill leva ifred, utan därför att jag vill gå under i fred.
/Kafka 

Det var tämligen enkelt, som att hoppa från femman ner i iskallt vatten, hoppa, eller bli knuffad av en lätt vindpust, vilket som. Kollapsen blev snart ett faktum.

På femman står andra på tur och väntar på en lätt bris, samma kalla, svarta vatten gapar mot dem, men de ser aldrig varandra ty självupptagenheten med att gräva sly i botten är kolosal.

Kolosal och helig!

... är det globala mörkret, en slags gemenskap


GEMENSKAP - ytterst viktigt i ett samhälle

... eller handlar det om ett zebrafenomen, för att överleva i vildmarken menar jag...

Nu ligger de bara där, bitarna

som en öppen bok, på ett främmande språk

jag tvekar ett ögonblick, men bestämmer mig för att återkomma

Som med så mycket annat

Nöter asfalten i min gamla hemstad
Här tycks det som om varenda liten vrå upptar frekvenser från mitt liv, band spolas tillbaks och bilder blir påtagligt levande i en slags overklighet men de har absolut en trägen förmåga att få min mage att vända sig... 

Det blir i viss mån övermäktigt och jag förstår inte riktigt hur jag hunnit tassa omkring överallt
Inga storslagna berättelser jag skulle dela med nån annan, men tankar jag engång tänkte föds på nytt, som om de bara stått utanför dörren och väntat på ett "välkommen in" igen. Bara det att så mycket bara är minnen, så mycket aldrig någonsin kan komma tillbaks, andra saker vill jag stänga, det förgäves naturligtvis! 

Vi kanske försöker oss på en försoning, vi kanske försöker reda ut någonting, jag vet inte och jag vet inte varför jag kom tillbaks.

De händelser man minns, är det de som talar om vem man är idag eller vem man var igår?

varje dag är som en rundtur i en gammal film, förvirrande minst sagt, kan inte komma på nått bra som hänt sen dess, beklagligt.