Hon vågade aldrig gå ända upp och varje gång hon vände om föll hon...


Lite som pennsträck under ögonen, så är nog livet...
Så är nog livet ändå
Livet, pennsträck, livet


Vi som stannade i klassrummet varje rast, för att drömma...

Den stora svarta (gröna) tavlan i skolan, senare vit... Du och jag och alla dammiga kritor och konstverk som suddades bort lika snabbt de blev klara, som dåtidens snapchat. Kom att tänka på det nu. Allt som har en början har rimligen också ett slut 


Inte skära, bara rispa...


Allt blev så blått och stjärnor började röra på sig, träden sjung sånger och jag dansade med dem alltmedans myrorna passade på att smaka på mig, på MIG, jag känner mig ändå tacksam  
/ damen i skogen 


Det är sant som dom sagt...


Hon som inte kan leva söker döden i livet, att sakta kvävas och sakta ruttna bort, det har blivit någon slags bedrift i sig, värt det? Knappast! 


Förutsättningar


Sen sprang hon
Med sandstorm 
Det var då hon blev blind... 


Jag kraschlandade i ditt hjärta...


Vi tog farväl 
Sedan tänkte jag på henne resten av mitt liv 
Vi kallade det ett beslut 
Men lögnen var ett faktum 


Rättelse


Jag föll 
Jag drunknade inte
Förvänta er inget annat 


Saker vi gjorde och inte gjorde


Du höll på kvävas och vi gjorde vad vi kunde för att få upp dig ur den där sjön...

Du drog ner oss
Och tystnaden bjöd på te 


Hon ville brinna


Hennes fingrar sökte sig till aska i mörka rum där det engång brunnit.





Talanger och blåa fjärilar

dina dagdrömmar, om jag hade vetat hur, skulle jag aldrig förstört dem...


Vi som älskar

Ditt svarta hjärta passade perfekt i det tomrum där mitt borde slå... Och rök ur min mun sa mer än tusen ord  



Motorsågsdrama

Såga mig i 44 delar så blir jag din




Din död och min sorg släppte aldrig taget om varandra

När hon dog  

Blev jag fast besluten att hämta henne tillbaka 
Det borde hon förstått 
Vägen till henne är den vackraste jag gått 
Men tillbaks, kommer vi nog aldrig 


Lite ord jag fann i diket...


Ljusstrålarna som virvlade in i mina fingrar fick du inte tag på, de var till mig, det enda jag inte gav bort... 

Det enda jag inte måste reparera 
Timmarna i verkstan gör mig trött 
Nämligen 


Här är ängarna fulla av blommor...


Under ekens grenar 
Blåser du på min kind 
Det var allt jag begärde av livet 
Detta liv....


Du såg mina händer, den enda som såg...



Jag fick en ide, en tanke slog mig 
Det händer då och då 

Och alla dessa Historier om livet, om tragedin 
Och kärleken som river sönder
Alla tunga andetag 
Och de dagarna vi älskade 


Sysslor vid vattnet...

Minnen av framtiden 

Enda sättet jag kan förklara det på


Livscykeln


De dagarna man förstör för resten av livet är ändå de lyckligaste som finns 

Sedan sjunker stenarna till botten
Och stryptaget är ett faktum 
Igen 

Jag går på det varenda gång...


Den natten hon klättrade upp på jordnivå

Åratal av ord som svetsades fast på hennes händer gav värk. 

Frigörelse ropade hon högt 
Och tappade en fjäder på marken 



Det är en sak jag måste berätta...


Han gör allt för henne 
En näringskedja med motstånd 

Och jag skulle ta med henne till himlen 
Jag skulle ge henne ett moln
Och ta bort all tyngd 
Kyssa hennes panna och visa allt det vackra 

Han gör allt för henne 
Men hon är inte där 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0