Vad är det med människor som är så fientliga mot andlighet, söker dom inte? Antadligen inte för då skulle dom hitta något. Kanske något värt att tro på, att utforska och utvecklas utav, kanske få en djupare insikt. DET VORE KATASTROF för dessa bittra, envisa (människan är gud) människor.

Jag tror dom fått en uppfostran där de inte fått tänka fritt, kan det vara så. De är så fastgjutna i normer och fastkedjade i dessa små boxar utan att fatta det. Det är sorgligt, jag möter dem överallt, det gör mig illa till mods och jag blir så ledsen.

Kan jag släppa dem fria på något sätt, ge dem en nyckel? Skulle dom förstå hur man använde den, jag tvivlar. Det gör mig frustrerad!

Vad är det för skillnad på männiksor som förstår andlighetens enorma betydelse och de som är låsta. miljön (uppväxten), arvet, dårskapen, visheten, rädslan?

Samt, hur kan man INTE tro på andra dimensioner och att själens slutstation inte är döden, har människorna varit nära en död person någon gång? Har de smekt en död människas hår? Avsaknad av själen är tydlig, tillika vikten, alltid samma vikt som försvinner, själar väger ;) men själar kan inte bara gå upp i rök, inget kan bara försvinna.