Den där känslan, när man har alla svaren, när man vet hur man ska gå tillväga för att nå det ultimata individuella resultatet, men så gör man fel iaf och mår bittert av det...  varför är det så?

Eller när man vill göra något men låter bli för att slippa en eventuellt kommande besvikelse av att inte ha levt upp till sina enorma krav på sig själv... när det sträcker sig så långt att man gömmer sig under täcket i dagar, veckor... för att man inte orkar med prestationskraven, för ska det vara, ska det vara helt fantastiskt, det är det aldrig. Så klart inte Elvis vaknade en dag och bara var awesome ... 

Känslan, när man vunnit, jag har känt den ibland, kan nog räkna dem på en hand, men det är en riktigt jackpott som får en att kämpa vidare...  och då menar jag inte att man klarat av utmaningar i vardagen...

Jag behöver bara vinna lite oftare

Dock är det inte jackpottarna i livet som ger en den inre drivkraften och den djupa energin, det är inte när havet stormar och ivriga vågor lyfter en högt, det är när allt är stilla och man sitter i en roddbåt mitt i sjön, låter årorna vila på vattnet och ser hur kvällsröd sol sakta faller...  Eller när fullmånen ger det där speciella nattljuset och man kramar om ett flera hundra års gammalt träd, krama om ett träd och du kan inte annat än leva i nuet (DVÄRGBJÖRKAR är inte att fördra)...  Sparka höstgula löv, gå i en park där löven ligger som en mjuk matta på marken och sparka upp dem, kanske ta dem i händerna och låta dem regna över en, fastna i håret och virvla bort i vinden. Det är dom känslorna som man måste hitta för att lyckas.... göra något man vill... och göra det till individuell succ'e...

Vinna och Förlora - motsatser till varandra, och som alla vet är det just motsatserna som står närmast varandra, som eg är mest lika, som behöver varandra för att träda i full kraft. Kärlek och Hat, Geniet och Dåren, Natt och Dag...
 
Så vad i miljön och arvet  har givit människan prestationsångest...

Ska avkomman alltid vara bättre än föräldradjuret? 

..och i denna tid, där tekniken och den moderna människan har kommit så otroligt långt, borde inte motsatsen, låt oss säga andligheten ha utvecklats i samma grad... Vi behöver motsatser...  Utforska det sjunde sinnet och andligheten, jag tror många skulle bli förvånade över vad de hittar hos sig själv.

Som det här med att se spöken, många gånger är det inte spöken vi ser utan människor som i sömnen gått ur sin egen kropp utan att eg fatta det, det händer väldigt ofta, alla klarar av det med lite träning. Man kan gå ur sin egen kropp och besöka i princip vad man vill, vilken plats som hellst. Anv detta inom militären? 

Peace out