... och insåg i nästa sekund att jag satt och pratade med "mig själv!?

Att vakna mitt på natten och se blir med tiden påfrestande, att vakna av att man sitter och klappar sin döda hund som sakta försvinner är förvirrande, man vet aldrig om drömmen följer med till verkligheten eller om verkligheten inte alltid är svart och vit.

Att vakna av att man står en cm från väggen och stirrar in (i en annan dimension, dimma, port, dröm, mur) i något obeskrivbart är ngt vanliga folk skulle hålla käften om, att natten därefter vakna av att man står naken och stirrar ut genom vardagsrumsfönstret är katastrof, vad ska grannarna tänka?

Att vakna av att en karl står och klär av sig vid sidan av sängen och man tror det är ens sambo som ska lägga sig, när man vänder sig om ligger han på sin plats i sängen och mannen som klär av sig är plötsligt borta...

Är det nu man ska börja fundera om man galen?

Att vakna av sina egna skrik för att man ser ngn vid sängen i halvvaket tillstånd, som bara står där, det har jag slutat med mer och mer, man börjar vänja sig... Numer ber jag dem bara gå för jag vill sova... 

ska jag sluta se skräckfilmer och börja knapra piller eller utveckla mina mediala förmågor ... finns alltid minst två synsätt...