Ihållande bergsdimma i hennes ögon gjorde världen något dunkel, kvällssol i skymningen och undvikande blickar som annars skulle vara genomträngande grågula av rött vin. Nu skulle jag ta hennes händer i mina och låta mig drunkna i hennes svårstyrda hår , om hon var här, och hon skulle förstå. 

Jag skulle varsamt ta av henne de svarta nötta kängorna, för hon har gått alldeles för långt, jag skulle blåsa bort allt damm och smeka henne varm i avskildhet, om hon var här.

Hon sa aldrig att jag var bräcklig och skör, hon gav mig bara styrka, hon lät mig ta henne till min famn fastän det var jag som var kall. Hon lät mig ivrigt visa vägen trots att jag var vilsen. Jag minns att jag ibland snubblade febrilt och ramlade våldsamt, hon hjälpte mig upp, hon stod alltid bakom och låtsades inte se min rodnad.