Någon koordination var det inte tal om, Irja var tafatt, hon tappade saker trots att det innebar stryk, snubblade och snavade sig fram. Folk runtomkring henne suckade och skakade på huvudet. Hon försökte hålla sig på sin kant, försökte att inte vara ivägen, inte synas i onödan. Inte nysa på någons dyra kappa, kläder hon inte hade råd med eller trampa på små nätta fötter i höga klackar, sådana hon inte kunde gå i. På gatan där nere kunde Irja förtjust skåda dessa moderna promiskuösta kvinnor med vackra former och kläder i underbara färger, kvinnor i svajjande blonderat eller färgat hår och rött läppstift. Hon kallade dem för svanar och det var som att se en film, så långt bort från verkligheten. Tänk om hon fick röra vid håret, dra fingrarna genom det och känna doften av stylingsprodukter. Dom hade inga problem förutsåg Irja, klart dom inte hade, är man så vacker har man inga problem, kvinnor med rött läppstift är oftast rika och de har lika vackra män och en drös med älskare efter sig. Kvinnor med långa ben och silkiga strumpbyxor som hölls uppe med strumpebandshållare bodde flott och badade dagligen ångande badkar med lejontassar, med ett glas vin i ena handen och... Irja avbröts av att någon kom bakifrån, hon visste vem, tog tag i hennes hår och smällde hennes huvud mot fönstret i sådan kraft att hon blev yr och var tungen att snabbt fatta fönsterbrädan med händerna för att inte ramla omkull. Hon hörde skratt, kände doften av sprit och billigt rakvatten blandat med intorkat svett. Verkligheten trängde sig på och kvinnornas klackande ljud mot asfalten tystnade sakta och försvann bort, persiennerna drogs ner. Irja kände hur övre och främre delen av bålen skar sig i smärta efter att ha blivit nedtryckt mot golvet med grova kängor, grova kängor passande grova illaluktande män. (urdrag ur Nazlas novellsamling)