Hon kan sitta där flera timmar medan morgondimman bedarrar och dagen sakta värms upp
Hon väntar stordåd
hon sitter av sin tid
Jordgloben du lade försiktigt i hennes kupade händer den kvällen, den har hon krossat och skärt sig svårt på, hon skärde sig riktigt svårt. Minns du hur vacker den var en gång, minns du hur lycklig hon var över den. Världen är din nu sa du och hon skrattade och sken, hon fumlade efter sitt glas vin och dansen blev plötsligt för vild.
När hon ramlade omkull på det gamla trägolvet hjälpte du henne upp och hon kysste din nacke med sina fuktiga rödvinsläppar. Sen blev hon plötsligt sorgsen, även om hon försökte dölja det så såg man hur en kall vind svepte förbi i hennes ögon. Jag hade aldrig kännt den där vemodiga stanken som spred sig runt henne innan den kvällen, som ett visset träd som träget försöker hålla kvar det sista torra bruna lövet på sin knotiga gren, som om det har någon betydelse, som om något skulle bli bättre av det.
Hon är förändrad nu, hon dansar inte mer, det var länge sen hon dansade och ärligt talat vet jag inte hur den kroppen skulle orka med ett enda danssteg. jag har aldrig förstått vad som egentligen hände, som om självaste döden knackat på hennes dörr och blivit insläppt med öppna armar, alla var välkomna till henne, hon bjöd på det hon hade och krävde aldrig något tillbaks. Nu är det tomt i hennes hus, ingen orkar se henne såhär och jag kan knappast klandra dom. Det pratas inte ens om det nere i byn, folk låtsas som ingenting, det är nog lättast så, men jag kan liksom känna hur hennes gift har spridit sig, ingenting är längre som förut!
På mornarna hittar man henne på verandan, när jag kommer dit ler hon mot mig, ett ansträngt leende, men ögonen är lika svarta, lika tomma och förutsägbara. Hon kan sitta där flera timmar medan morgondimman bedarrar och dagen sakta värms upp, jag kokar kaffe åt henne och hon sitter och håller om den runda koppen tills den kallnar i hennes händer utan att hon så mycket som har smakat på kaffet. När jag sitter mittemot henne då så dyker alltid den där jordgloben upp i mitt minne, hon höll den på samma sätt, minns du? Jag tror hon väntar på dig, jag tror det är dig hon väntar på!
....
hon sitter av sin tid
Jordgloben du lade försiktigt i hennes kupade händer den kvällen, den har hon krossat och skärt sig svårt på, hon skärde sig riktigt svårt. Minns du hur vacker den var en gång, minns du hur lycklig hon var över den. Världen är din nu sa du och hon skrattade och sken, hon fumlade efter sitt glas vin och dansen blev plötsligt för vild.
När hon ramlade omkull på det gamla trägolvet hjälpte du henne upp och hon kysste din nacke med sina fuktiga rödvinsläppar. Sen blev hon plötsligt sorgsen, även om hon försökte dölja det så såg man hur en kall vind svepte förbi i hennes ögon. Jag hade aldrig kännt den där vemodiga stanken som spred sig runt henne innan den kvällen, som ett visset träd som träget försöker hålla kvar det sista torra bruna lövet på sin knotiga gren, som om det har någon betydelse, som om något skulle bli bättre av det.
Hon är förändrad nu, hon dansar inte mer, det var länge sen hon dansade och ärligt talat vet jag inte hur den kroppen skulle orka med ett enda danssteg. jag har aldrig förstått vad som egentligen hände, som om självaste döden knackat på hennes dörr och blivit insläppt med öppna armar, alla var välkomna till henne, hon bjöd på det hon hade och krävde aldrig något tillbaks. Nu är det tomt i hennes hus, ingen orkar se henne såhär och jag kan knappast klandra dom. Det pratas inte ens om det nere i byn, folk låtsas som ingenting, det är nog lättast så, men jag kan liksom känna hur hennes gift har spridit sig, ingenting är längre som förut!
På mornarna hittar man henne på verandan, när jag kommer dit ler hon mot mig, ett ansträngt leende, men ögonen är lika svarta, lika tomma och förutsägbara. Hon kan sitta där flera timmar medan morgondimman bedarrar och dagen sakta värms upp, jag kokar kaffe åt henne och hon sitter och håller om den runda koppen tills den kallnar i hennes händer utan att hon så mycket som har smakat på kaffet. När jag sitter mittemot henne då så dyker alltid den där jordgloben upp i mitt minne, hon höll den på samma sätt, minns du? Jag tror hon väntar på dig, jag tror det är dig hon väntar på!
....
Vad tycker du?
Trackback
