Daggen i ditt öga...
Det som aldrig slutar
Dropp. Dropp. Dropp. Dropp
Jag vet inte,
men det är sällan det för ngt gott med sig
Som de sista andetagen
Som tystnaden efter stormen
Det enda som återstår
Tillslut kommer det vara det enda som återstår
Åter ska jag laga dig
Linjen i din hand tog aldrig vägen förbi mig
Till mig fanns inga vägar
En annan trakt av skogen
Nu ser du, att ej ensamt vi har prövat
Vad ofärd är. Den stora världsteatern
Har flera sorgespel, än denna scen
Som spelas utav oss. / Shakespeare (som ni behagar)
Utanför dig finns solen
Du är lång och din skugga längre
Den skymmer mig
Så som den alltid gjort
Jag är kort och drömmer
Du beskrev mig så
Det var så du beskrev mig...
När sanningen sköljde över henne höll hon krampaktigt i lögnen...
Jag tog av mig de kläder jag hade och gick ner i kallt vatten som gjorde mina läppar blå
Där befinner jag mig sen dess. Och kanske någon borde dra henne upp, ty hon har förlorat sitt förstånd!
Du flyttar små prylar i mitt hem, allt har blivit så komplicerat sen dess
Det är en tolkningsfråga
Huruvida hon överlevde eller inte
Nu när du plockar blommor till henne
Har hon aldrig kännt sig så levande
Griftefärd
Via bålet
Har aldrig fått så mycket värme
Kan det vara sann kärlek?
Sök och du ska finna...
Ljusterapi och mörka rum
Att vara livet eller bli uppätet av det,
Det kommer sluta med en naturkatastrof hursomhelst...
Du borde nog inte ha förorenat hennes kristaller..
Växtmagin som frodas i min trädgård och i mitt skafferi...
Det var aldrig meningen att göra dig sjuk
Men hur kunde jag låta bli...
Mönster
På loftet
Och håller andan
Om någon undrar vart hon är
Du ber mig alltid vända bort min blick...
De färger som jag är
Jag vill att du tar bort allt det svarta från min själ
Att tyda skyltar
Ögon som blinkar under vattnet
Det var mitt skyddsrum...
Eller gaskammare
Fridlyst
Låt henne vara
Lämna henne där ni hittade henne
Låt solen värma upp hennes nakna hud
Och jorden pulsera liv i henne
Gå förbi för hon är inte där för er
Inte för era hänsynslösa lekar
Inte för ert behag eller uppläxningar
Hennes rygg bryts om ni ställer er på henne, ni med era grova kängor.
Hon, tusenåriga själ
Rätta till allting dom gjort...mot dig!
Alla vrål och svarta ögon var för dig
Stormen som yrde, den var för dig
Dagarna och nätterna jag inte kunde sluta gråta
De tårarna var för dig
Händerna jag höll i mina, de jag värmde, de värmde jag för dig
Stränderna och alla dessa Skatter
Elden jag höll i liv under sommarnätterna
Träden och stigarna, de jag gick, de jag fann
Allt var för dig...
En dag att minnas
När döden faller med regnet
Och livet spolas bort
Din skepnad bär den vackraste färgen
När dina blåa andetag träffar min nakna hals
En reaktion av blossande kinder
Efteråt
Sönderbitna naglar
Och oroligt vankande
Torr hud och eksem
Sönderklösta armar
Blåa minnen
Rör mig...
Men om du vill.... (Paus)
Lägga dina händer på min skuldra och kanske andas så jag känner det...
(Vrider på huvudet för att möta din blick och ljud av en knarrande gammal trästol uppstår)
Om du vill det, skulle jag inte vara ensam, inte nu (paus) då skulle jag ha dig.
(Paus)
(Svag viskning) Jag skulle inte vara ensam.
Skriv inläggstext
Hon kunde valt att blunda..
Efteråt
Efter sömnen
Den som varade i flera år
Försökte hon nog bara hålla sig vaken
Snöflingor och stjärnor, hon tog fel
Valarnas rop och motorvägens dån, hon tog fel
Kärlek och svek, hon tog fel
Men hon försökte bara hålla sig vaken
Ett sätt att gå sönder på...
Din härskarteknik var ditt sätt att älska, mitt sätt att falla var så jag älskade tillbaks, jag kallade det symbios. Du höll tyst, som alltid...
I Björkskogen
Min ryggrad som vuxit sig fast på hängbjörkens stam och det förargeliga håret som slingrar sig likt en ovälkommen sträv klätterväxt. Jag ville bara nå kronan men nu blev det såhär...
I mörkret ruvar skuggor...
Era andetag skrämmer mig inte
Men de håller mig vaken på nätterna
Stanken gör mig däremot yr
Och jag börjar misstänka en slags förgiftning
Som kan orsaka andnöd
Er verkliga orsak till att uppehålla er här är för mig dock oklart
Har det överhuvudtaget med mig personligen att göra?
Är det så att ni rentav tycker om mig
Och borde jag bli rörd?
Trots andnöd....
Nu är det dags
Att släppa taget, aldrig från tallarna, aldrig från eken, de sviker aldrig, de ger bara kärlek
Att släppa taget och gå min egen väg, för nu är det dags, från er.
Bort... Till mig själv
Och träden
Gråt värld gråt...
Regndroppar fyllda av oro
Gör hela världen sjuk
