Din härskarteknik var ditt sätt att älska, mitt sätt att falla var så jag älskade tillbaks, jag kallade det symbios. Du höll tyst, som alltid...

Det var inte rädsla, om man inte kan göra något åt det kan det aldrig uttryckas i någon form av rädsla. Hon valde att kalla den sinnesstämningen för avgrunden. Fanns inga vägar upp och inga ner, bara en enda stor avgrund som tärde i henne, om det fanns väggar var det inte något hon kunde ta tag i eller hålla sig fast i. Hur ska man beskriva avgrunden för någon som aldrig besökt det stället. Och hur ska man förklara att det inte finns ngt att vara rädd för, ty rädsla är till för de som kämpar, de som tror, de som har många försök kvar å de som ibland vinner... Att helt och hållet hänge sig till alla dessa gripande klor, för att hoppet brunnit ut och orken förtinat...  Hon viste inte hur hon bättre kunde beskriva och kanske var de bäst att hålla tyst ... avgrunden, vem trodde på sånt hursomhelst