kanske i en annan värld...
Hon stod bakom gallergrinden och skrek, han kastade stenar på henne, små stenar han plockade upp vid vägkanten, det mesta var smågrus. Hon ville känna något hon inte kände och han ville inte känna något alls. Det var först ett år senare hon förstod det, då de träffades igen, han visste inte att det var hon, hon var inte lika berusad då, hennes smink hade inte runnit (en snabb titt i spegeln, nej, sminket satt där det skulle) och hon kunde känna den där känslan han ville bli av med denna gång, den var kvar, skillnaden var att hon frågade hur han mådde och han anförtrodde sig. En slags samhörighet, som glasskärvor som sopats upp, infann sig. Inget man kunde ta på, inget man pratade om, lite som en såndär teatermask, en glad och en ledsen sida.
Han kunde bli hennes vän, om det inte vore för den osynliga muren hon bar omkring på, som hon vårdade ömt. Men hon lät honom se in såpass, så mycket som behövdes, det var trots allt meningen, han behövde se, han behövde det för att läka.
Deras själar var gamla, de visste för mycket utan att egentligen förstå, de såg mer än naiva människor har förmåga att begripa, det gjorde dem sårbara i deras ynkliga människokroppar. Det gjorde dem sårbara för livet, och det gjorde att döden aldrig kändes främmande, den vara alltid påtagligt närvarande på ett eller annat sätt.
Att deras första möte var spunnet i hat och ilska var egentligen inte konstigt, när själar som deras närmar sig varandra uppstår oreda, okontrollerbara energier som dras till varandra och en slags explosion inträffar, under andra omständigheter kanske de hade fallit i armarna på varandra och kyssts passionerat. Vem vet!?
Han kunde bli hennes vän, om det inte vore för den osynliga muren hon bar omkring på, som hon vårdade ömt. Men hon lät honom se in såpass, så mycket som behövdes, det var trots allt meningen, han behövde se, han behövde det för att läka.
Deras själar var gamla, de visste för mycket utan att egentligen förstå, de såg mer än naiva människor har förmåga att begripa, det gjorde dem sårbara i deras ynkliga människokroppar. Det gjorde dem sårbara för livet, och det gjorde att döden aldrig kändes främmande, den vara alltid påtagligt närvarande på ett eller annat sätt.
Att deras första möte var spunnet i hat och ilska var egentligen inte konstigt, när själar som deras närmar sig varandra uppstår oreda, okontrollerbara energier som dras till varandra och en slags explosion inträffar, under andra omständigheter kanske de hade fallit i armarna på varandra och kyssts passionerat. Vem vet!?
jag behöver en färg som ger mig energi
Det vinnande konceptet måste helt klart gå ut på att gömma sig, krypa in under ett skal, gräva ner sig i sanden, slinka ner i lyan, sitta förstenad med uppspärrade ögon och hoppas på att inte synas (men vara redo att fly).
Att gömma sig, funkar inte det så fly för livet. Dyk ner under ytan, försvinn bakom vassen, flyg i medvind och spring för allt du har. Förhoppningsvis har man tur, kanske klarar man sig, kommer undan med livet i behåll.
Att stanna, slåss, besegra sin fiende vad än det må vara, att stå i fronten, lyfta sitt vapen, stirra mot faran... resursslöseri...
även kallad idioti
