Dina andetag kvävde mig
Hon kom aldrig igenom, kanske var det vinbärsbuskarna och trädet som gav skugga varma sommardagar som höll henne kvar. Kanske var det regnet som bildade ådror på fönstret hon dröjde sig kvar vid.
Din sorg var inte min men jag höll den hårt, dina andetag kvävde mig trots det kysste jag dig ömt. Du kom aldrig igenom och kanske var jag en del i det!
Vad tycker du?
Trackback
